Tre apor av Stephan Mendel-Enk, Atlas förlag 2010
Tre apor är ett motiv från den japanska konsten. En apa håller för ögonen, en annan för öronen och en tredje sitter bara ner. Tanken är att dessa aporna inte skall göra något ont. De skall inte se något ont, inte höra något ont och inte säga något ont. Helt enkelt inte sprida någon dålig energi som man kanske skulle säga i dag Det finns en intressant psykologi i detta att just inte göra något. Att inte göra något betyder inte att man valt det goda bara att man aktivt tänker på att inte välja det onda.
Romanen Tre apor romanen handlar om tre generationer judar i Göteborg. Här finns en familjetragedi som börjar med att föräldrarna till berättarjaget, den 13årige Jacob, skiljer sig. Det är en roman som bjuder på mycket intressant. En svensk berättelse om att tillhöra en minoritetskultur. Vi behöver sådana berättelser i det svenska litterära blodomloppet! Det finns alldeles för få sådana här berättelser fortfarande idag trots att det idag finns betydligt fler minoritetsgrupper än i det svenska åttiotal som beskrivs i romanen. Mendel Ek skildrar utanförskapet från ett barnsperspektiv. Det blir ett dubbelt utanförskap dels judendomen i det svenska samhälle och i Göteborg, men också barnet i vuxenvärlden.
Mendel- Enk har ett bra språk. Han bjuder in i en privatsfär och håller samtidigt utanför genom att som de tre aporna inte berätta något ont. Förklaringen till boktiteln ges genom att farfadern är väldigt lik en apa och gillar apor. Men kopplingen till de japanska tre aporna är knappast någon slump. Mendel Ek har använt apornas tigande estetik för att hantera ett själbiografiskt material och göra det litterärt. Jag tycker inte det här är någon storartad roman så som den lyfts fram i flera tidningar. Jag tycker författaren gjort för enkelt för sig . Jag hade önskat mig en mustigare historia! Antingen mer självbiografisk eller också mer fritt och litterärt fabulerande. Men Mendel Ek vill inte vara för självutlämnande och det fanns en självupplevd historia ville bli skriven, så detta var förmodligen enda sättet som fanns. Samtidigt är det en roman om tunga känslor och att det är svåra kapitel är ändå något som romanen lyckas förmedla. Det osagda skapar något, en känsla som är svår att få fatt i, och det kanske är just det som är bra, det som jag inte vet vad det är, ett ofattbart inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar