Christina Wahldén är journalist och författare. Hon tar ofta upp svåra ämnen. Självmord, trafficking, våldtäkt och hedersmord är teman som behandlats i hennes böcker. Jag tycker hon är modig som vågar ta upp dessa ämnen i skönlitterär text. Ibland tenderar hon dock att bli lite väl arketypisk i sina personporträtt. Journalistådran med en tydlig ämnesvinkling lyser igenom, som exempelvis i hennes senaste ungdomsroman Fallen flicka som handlar om hedersmord. Se recension i GP.
Även i sin senaste ungdomsroman, I Gryningen tror jag att mamma ska väcka mig, tar Wahldén upp ett tungt ämne som mord och massvåldtäkter i Kongo. I denna berättelse möter man Ombeni, en tonårstjej som kommer från sydöstra Kongo. En dag kommer en rebellgrupp till byn, dödar Ombenis mamma, pappa och lillebror. Hon och hennes två systrar blir våldtagna och tillfångatagna av rebellerna. Detta är en fruktansvärd krigsskildring och en berättelse om ett mycket traumatiskt livsöde. Ombeni lyckas fly och får tillslut hjälp av en nunna att ta sig långa vägen till kalla och mörka norra Sverige. Här hade man ju hoppats att berättelsen skulle ljusna men tyvärr är Ombenis möte med Sverige allt annat än ljust. Vuxenvärlden sviker – på socialkontoren, på flyktingmottagningen, i skolan och i familjehemmet. Ett par människor och en hund gör dock livet lite lättare. Detta är som sagt mycket tung läsning och i vissa fall kan jag tycka att personpoträtten är lite väl stereotypa. Men det är en bra berättelse med ett slut som faktiskt går mot ljusare toner. Tur det. Annars hade det varit outhärdligt. Denna bok ska man helst inte läsa ensam, vare sig man är tretton eller nittiotre. En liten varning utfärdad alltså – sätt den inte i händerna på någon som vill ha något lättläst och mysigt. Faktatexten i slutet om Kongo och svenskt flyktingmottagande är nödvändig. Bra diskussionsunderlag.
/malin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar