Hon reste runt i en rad länder; Kenya, Tanzania, Nigeria, Senegal, Ghana, Kirgizistan, Kazachstan och Tadzjikistan. Där samtalade hon med biståndsgivare, politiker, ekonomer och andra intellektuella.
Hennes mening är att det största ansvaret för att det inte råder välstånd i dessa länder ligger hos de egna makthavarna.De centralasiatiska ledarna betedde sig som barn i en godisaffär. De tog allt de ville, och höll sig kvar vid makten med manipulerade val. En likhet hon fann var att dessa ledare, och också de afrikanska, i stor utsträckning hade fått sin utbildning i Sovjet eller DDR, med dess nomenklatura.
Biståndet som Afrika får har skapat ett beroende och varit passiviserande säger författaren. Hjälporganisationerna har skött det som staten borde ha gjort, och ledarna har istället kunnat ägna sig åt plundring. Afrikanerna har skyllt de flesta av sina problem på kolonialismen, men hon menar att den största skulden bär de egna ledarna, och hon tycker sig se den insikten växa fram i Afrika med. Hon ser stammotsättningar, kvinnoförtrycket och ungdomens bristande framtidstro, tillsammans med bristen på ledarskap, som hinder för en positiv utveckling.
Jag tycker att hon tar lite lättvindigt på den rovdrift som väst (och nu även Kina) än i dag utsätter kontinenten för. Det man ger tillbaka i form av bistånd är ju bara en spottstyver av vad man tar. Men boken väcker intressanta frågeställningar som hur uppkommer ett socialt kontrakt? Vad är det som gör att ett land får ett bra ledarskap?
Låna boken i Gotlib.
/leif
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar