Feministisk bokcirkel avslutar med Lift

På höstens sista feministiska bokcirkel åt vi pepparkakor och saffransklipp och diskuterade Lift, Hanna Wikmans debutbok från 2010. Boken handlar om Jonni som liftar runt på sommaren och lämnar flickvännen Emelia ensam hemma på Fårö. På resan möter hon Liv som är något av en yrkesliftare. På sin väg runt Europa träffar de många olika människor. Samtidigt börjar Emelia bli less på att vänta på Jonni hemma på Fårö.

Cirkeldeltagarna upplevde boken som svårgreppbar och lite spretig. På många sätt är det en bok där formen går före handlingen. Lift är skriven i någon slags postmodernistisk stil och vill samtidigt vara nyskapande. Där är många olika gränser som ska behandlas och prövas. Fiktion blandas med realism i en salig röra, vilket bidrar till att upplevelsen blir något hoppig. Omdömet blev sådär helt enkelt, men det är samtidigt en bok som man vill tycka om, just för att den är så annorlunda både när det gäller form och handling. Den drar normkritik till sin spets men tyvärr fungerar samhällskritiken uttryckt i romanform i detta fall inte helt lyckat. Vad ville författaren egentligen skriva om, vad var syftet? Att föra fram en berättelse eller skapa debatt?

Ett stort problem med boken är att det saknas humor. Man köper inte karaktärerna. De är för fantastiska och ytligt tecknade och deras känslor behandlas vårdslöst eftersom ingenting egentligen betyder något. Detta gör karaktärerna osympatiska vilket bidrar till distanseringen. Emelia är väl den som är mest tilltalande och också den som lättast går att forma sig en bild av i huvudet, men hon tar tyvärr inte lika mycket plats. De flesta karaktärerna saknar dessutom djup, speciellt Liv, som inte kan göra något fel. Detsamma kan sägas om själva storyn som fylls av väldigt många händelser utan att någonsin gå på djupet. Det finns dock ett driv som gör att läsaren förs framåt och vill fortsätta läsa och Wikmans språk är väldigt vackert. Ämnet liftande och avdramatiseringen av framförallt tjejers liftande som något farligt är uppskattat. De korta mötena under resan där människorna står i centrum är ett fint tema och vi gillade också låtlistan i slutet som detalj.

Boken kräver egentligen en omläsning. Det är en svårgenomtränglig berättelse. En utopi där ingen kamp förs, inget skaver och där nästan inget är problematiskt är för skönmålat verklighetsfrämmande. Trots allt är det en välbehövlig bok i debattsammahang och kan säkert fungera bra som diskussionsunderlag. Det är en bok som stör och samtidigt är där något som gör oss lite nyfikna på Wikmans fortsatta författarskap.

Det var allt från Feministisk bokcirkel denna termin!

/AnnaJ