Schweiziska Dorothee Elmiger debuterar med en bok utöver det vanliga. Två systrar, en brinnande kolgruva, en vit häst, en polismästare till far, en bortsprungen mor och en mytomspunnen flod är några av beståndsdelarna i denna sällsynta, fragmentariska berättelse med ett poetiskt upplägg som är lika flyktig som en dröm. Handlingen tar slingriga vägar och består av associationer, faktareferat och drömska bilder. Systrarna Margarete och Fritzi söker efter minnen i ett gammalt gruvdistrikt där det brinner i gångarna sedan decennier. Det sotiga, nästintill utdöda samhället består av en udda samling eftersläntrare utan mening eller mål. Systrarna Stein, ungdomen, har dock ett mål, de försöker hitta den mytomspunna floden Buenaventura som hägrar som en lösning på kolstadens apokalypiska öde. Margarete söker i böcker och intervjuar invånarna och är även den som berättar medan Fritzi letar efter spår i det öde, helveteslika landskapet. Det är en kort berättelse med referenser till olika böcker (som jag inte läst, vilket är något frustrerande) och ett vackert språk. Ibland skummar jag lite, jag försöker inte ens förstå, då jag läser några sidor på spårvagnen varje dag, men jag njuter ändå. Det är en ovanlig och intressant debut och jag vet inte riktigt vad det är för något som jag läst, men jag behöver inte veta, eftersom det är en upplevelse som på något sätt ligger bortanför förnuftet./AnnaJ
1 kommentar:
Nu har jag läst, två ggr, och ska snart iväg på bokcirkel med den. Kanske blir jag klokare. Underbart att riktigt bita i något!
Skicka en kommentar