Skulle jag dö under andra himlar är det vackra namnet på Johannes Anyurus romandebut från i höstas. Titeln, som är ett citat ur Che Guevaras dagboksanteckningar, beskriver grundackordet i berättelsen som genomsyras av huvudpersonen Francis dödslängtan och vilsenhet i världen. I fragmentarisk icke-kronologi växer historien fram och där får man följa Francis och hans liv i Göteborg med polarna på Hisingen, glimtar av en uppväxt i Borlänge, av faderns landsflykt, av flera kärlekshistorier och resor till Madrid. I berättelsens centrum, i den mån det nu finns ett centrum, står nära vänners död. Det är mot döden som berättelsen rör sig. Francis förälskar sig flera gånger men förhållandena går i kras. Han lyckas inte hålla dem vid liv. Han vill för lite eller för mycket, vill alltid någon annanstans. Missbruket är också en flykt. Vänner dör, Francis förlorar sin stora kärlek Nina, förlorar Madrid men finner Gud i en moské i Madrid.
Varje kapitel inleds med ett eller ett par citat och texten är full av intertextuella referenser. Anyurus språkkänsla och poetiska anslag är i många fall drabbande. Särskilt Göteborgsskildringarna biter sig fast hos mig. Men jag tog mig igenom boken med tröghet. Detta är en text som vill mycket - lite för mycket på en gång. Lite småirriterad på Francis självupptagenhet blir jag. Känner mig utestängd. Men å andra sidan är det kanske tanken - att visa Francis ältande sorgeprocess och oförmåga att knyta an till andra. Men jag är inte helt övertygad. Svårt att släppa boken var det dock. Det tar sig på slutet. Men de fina språkliga och tematiska kopplingarna som är Anyurus specialitet tenderar att drunkna i ett överflöd av ord. Jag hade önskat en lite mer renodlad text, lite mer isberg. Det är ju självklart en smakfråga förstås.
/malin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar