Jag har svårt för texter med alltför överbelamrat språk, eller där det är så övervackert och behängt med adjektiv att bildspråket inte lämnar något alls till övers för den egna fantasin. Just så uppfattade jag Sonya Harnetts författarskap och fixade inte alls hennes böcker. Förra årets ALMA-pristagare har fått mycket uppmärksamhet det senaste året. Hennes senaste ungdomsroman på svenska - Pojken i soffan - lovprisades av så många att jag var tvungen att läsa den. Det är en berättelse om en gammal kvinna, Maddy, som en dag har en okänd pojke i sin vardagsrumssoffa. Hon börjar berätta sitt livs historia för honom. Här tecknas sedan bilden av en ung kvinna som inte känner sig hemma i sitt liv, i sin barndoms strikta överklassmiljö. Hon ger sig ut i världen i sökandet efter meningen med livet och finner den på hemmaplan i form av kärleken till en man som kallas Fjäder och som lever nära naturen i halvvilt tillstånd. Jag fick kapitulera för denna bok. Den är övervacker men också en mycket komplex berättelse om kärlek och svåra förluster och sorg. Harnetts magiska realism och miljöbeskrivningar blir helt rätt här. Och jag inser att jag kanske bör ge hela hennes produktion en ny chans... För övrigt är denna bok klassad som en ungdomsroman, men innehållet talar nog främst till den vuxne läsaren.
/malin
se Hartnetts verk i Gotlib
1 kommentar:
Fint och intresseväckande bloggat.
Skicka en kommentar