
Bremer är tydligt färgad av kristendomen, sin ställning och kolonialismen. Det finns ett slags missionerande i allt vad karaktärerna tar sig för. Feminismen ser olika ut beroende på om man är rik eller fattig, västerländsk eller icke-västerländsk, kristen eller icke-kristen. Exempelvis menar författaren i en sekvens att den svenska kvinnan är mindre lyckligt lottad än den afrikanska slaven eftersom slavarna åtminstone får utöva sin religion och kulturella seder vid särskilda tillfällen och därmed är slaven mer fri. När de barnlösa pastorskan och pastorn ska ta sig två döttrar så väljer de några väluppfostrade flickor ur sin egen klass som har föräldrar, istället för att ta hand om några av alla de föräldralösa fattiga barnen i staden. Glädjeflickor beskrivs ytligt och schablonartat och boken ger en ganska smal bild av hur kvinnor får vara. Inte för kokett och inte heller för bister. Men, dåtidens kvinnosyn och patriarkala orättvisor vävs på ett naturligt sätt in i berättelsen och Bremer hyllar systerskapet mellan unga starka kvinnor. Att boken inte slutar helt lyckligt och allra minst för hjältinnan Hertha, det är oerhört smart gjort, då syftet måste varit att appellera till de beslutande makternas moral och känsla av rättvisa. Huruvida någon sådan fanns är väl mer tveksamt, förmodligen var det opinionen som gav styrka åt frågan. Det finns nämligen en bilaga till boken där Bremer listar diverse argument som gavs för att kvinnan borde fortsätta stå under förmyndarskap. Hon är ju inte förmögen att ta hand om sig själv, det är ju för hennes eget bästa osv osv. Framförallt hade kvinnan inte fått samma möjlighet som männen att lära sig självständigt arbete. Kanske hade det då varit en idé att göra något åt de orättvisorna istället för att förtrycka kvinnan ännu mer? Eller om det handlade om lämplighet så visar ju historien att alla män inte kunde förvalta sitt eget hushåll på bästa sätt, kanske skulle man ha en myndighetsprövning då för alla, oavsett kön? Hertha vill vara jämställd i erfarenhet och möjligheter, inte bara i fråga om myndighet, vilket gör att hon startar en skola för flickor. Argumenteringen som förs fram i bilagan är påfallande lik den som fördes fram för att rättfärdiga slaveriet. Återigen påminns läsaren och deltagarna i bokcirkeln om hur långt vi har kommit, hur hårt människor har kämpat för vår rösträtt och hur det samtidigt inte är särskilt länge som vi har haft denna frihet.
Nästa gång läser vi Kvinnorummet av Marilyn French.
/AnnaJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar