Den glömda trädgården

Hösten står för dörren. Det börjar bli kyligt i luften och snart är det dags att plocka fram vantar, halsdukar och mössor ur gömmorna. Ute börjar löven så smått övergå i gula och röda toner. Vare sig man välkomnar denna nya tid eller förbannar att den korta sommaren är över så finns det en sak som kan göra tillvaron betydligt trevligare: att slå sig ner med i god bok i någon varm vrå, kanske dricka en kopp varm dryck av valfritt slag och låta sig föras bort i fantasins värld en stund. Vill man ha något mysigt, spännande, suggestivt, romantiskt och relativt lättsmält så kan jag rekommendera Den glömda trädgården av Kate Morton.

Jag tilltalades inledningsvis av det vackra omslaget och namnet påminner mig om sagor som jag fått till livs som barn. Boken utspelar sig på flera olika tidsplan. 1913 sätts en liten flicka på ett fartyg från England till Australien av Sagoberätterskan. Hon hittas i hamnen i Australien och tas om hand av ett barnlöst par. När hon får reda på att hon inte är deras riktiga barn vid 21 års ålder förändras hennes självbild totalt. 1975 får vi åter följa Nell, som flickan kom att kallas, när hon försöker ta reda på vem hon är och varför hon sattes ensam på ett fartyg som tog henne till andra sidan jordklotet. 2005 får Nells dotterdotter Cassandra ta emot ett mystiskt arv efter mormoderns död; en liten stuga på ett gods i England. Cassandra är själv en ganska bruten person och hennes resa för att ta reda på sanningen om Nells bakgrund utvecklas till att även bli en resa för att hitta tillbaka till sig själv. I centrum för berättelsen står hela tiden Sagoberätterskan och sagoboken som Nell har med sig på fartyget till Australien.

Det är en väldigt spännande bok som ger upphov till bilder och kittlar fantasin. i takt med att jag som läsare får veta sanningen om Nell och vem hon är växer dock en frustration över att vara den allvetande betraktaren. Jag vill att allt ska sluta lycklligt för alla parter, men i och med att boken utspelar sig på flera tidsplan så har ju det som skett redan skett när man väl följer Cassandra år 2005. Slutet kanske är lite förutsägbart men det gör inget, resan dit är underhållande och mysig. Allt som allt en ganska romantisk, fantasieggande och trevlig höstläsning. Inget utöver det vanliga rent litterärt, men vill man ha något lättsmält och samtidigt välskrivet så är Den glömda trädgården perfekt. Tänk anglofili, viktorianskt, mystik blandat med barndomens sagor.

Se om Den glömda trädgården finns inne i Gotlib.

/AnnaJ