Dahle och Nyhus väjer inte för tunga ämnen. Deras God natt, natt från 2010, biblioteksklassad som poesi för börja-läsa-åldern. Dikten är skriven i konventionell katalogform - frasen God natt inleder varje diktstrof. Boken börjar finstämnt med "God natt då solen som packar ihop sina strålar och lägger ner dem i en låda och skjuter in lådan i byrån (...)". Finstämt, men kanske inte helt ofarligt? Nu har jag visserligen läst hela boken och är färgad av helhetsintrycket men tycker att bilden av en byrålåda som stängs känns lite klaustrofobisk. In i dikterna smyger sig sakta i en ton av ensamhet, av otrygghet och ångest. En matta bredvid sängen är det enda som håller en sällskap på natten. Ett hus som har väggar som rör sig. Korta men koncetrerade rader i dikten:
God natt till alla
som har låst in sig
på toan
och inte vill ut
Bilderna bidrar till ångestladdningen med sina grova tuschpenseldrag och den heltäckande jämnblå-grå färgen som ligger över sidorna. Den gula färgen på varje sida som bland annat är hudfärg och ljus (månen, lampor, en fot, ett glas) får knappt plats utan lyser som små ensamma sjok på sidorna. I hörnen lurar odefinierade skugg-fläckar. I toalettdikten syns månen i ett litet fängelselikt fönster och speglas i vattnet i toalettstolen. Här är det inget romantiskt månljus precis. På en annan bild ett ansikte där munnen är ett stort svart hål, ett skri i natten. En diktsamling full av svåra känslor, som kanske kan hjälpa barn med svåra upplevelser att sätta ord på dem. Och på slutet vänder det: det ljusnar och dikten får mer drag av konventionell vaggvisa igen, vilket känns skönt. Men den läses med fördel i sällskap. Och bör inte läsas som en vaggvisa! Och jag skulle säga att detta är en diktsamling som lika gärna kunde stå på vuxenhyllan. För att den är allmängiltig - som bra poesi är.
/malin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar