Nawal El Saadawis bok Den stulna romanen känns verkligen aktuell i och med revolutionen i Egypten. El Saadawi har 80 år gammal själv deltagit i demonstrationerna, tidigare suttit fängslad för sin kritik av regimen och Den stulna romanen är bannlyst i Egypten. Och det är sannerligen ingen förskönande bild som författaren målar upp. Här får både det ena och det andra sig en regäl dänga, allt från religioner, patriarkatet, rika, USA, män, mediavärlden, ja hela Egyptens styrande klass. Detta resulterade i engagerade diskussioner i gårdagens bokcirkel.
Först och främst så är det en bok som de flesta gillade mycket på grund av språket, engagemanget och att den är ganska annorlunda. Språket är lyriskt och präglas av tidsväxlingar och upprepningar, man leds från en karaktär till en annan, från ett minne till nutid till fantasi. Detta var något som många uppskattade eftersom det finns ett flyt i berättelsen och det är ett annorlunda grepp. Andra hade dock svårt att komma in i boken och störde sig ganska mycket på de talrika upprepningarna. Alltså både spännande och svårt. Det märks att Saadawi är engagerad och arg, vilket ibland tyvärr resulterar i lite väl många kängor som ska riktas. Beskrivningen av Egypten, islam och män är ganska nattsvart. Ingen av karaktärerna är särskilt sympatisk. Annars var de flesta eniga i att det är en välsriven och oerhört instressant bok. Det största minuset med den är dess ganska schablonartade och platta karaktärsbeskrivningar. De få karaktärer som visade lite mer försonande drag försvann i periferin. Alla rika beskrivs som depraverade och onda medan de fattiga beskrivs som hjältar och goda. Männen beskrivs mest som svin. El Saadawi tar upp de stora religionernas patriarkala struktur och hon är överhuvudtaget väldigt kritisk mot det fundamentalistiska egyptiska samhället och visar på hur makt korrumperar. Karaktären Zina, den fattiga oäktingen med fantastisk sångröst är smått övermänsklig och agerar snarare som symbol för det rena och äkta än som en karaktär av kött och blod.
Vi funderade en del på vad författaren vill säga med slutet? Vann mannen ändå, eller är han bara korkad då han egentligen sätter krokben för sig själv? Slutet gav tyvärr inte den förlösning som det byggdes upp mot, men det är å andra sidan lite likt livet. Kan man kanske sammanfatta Den stulna romanen som en slags högaktuell, feministisk, magisk diskbänksrealism?
/AnnaJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar