Feministisk bokcirkel avslutar med Att springa

Vi läste och diskuterade Maria Svelands Att springa på vårens sista feministiska bokcirkel. Den beskrivs som en vänskapsskildring men är mer än något annat en skildring av övergrepp och svek. Det är ett viktigt ämne om hur samhället ofta står på förövarens sida. Ingen solskenshistoria, då den även slutar ganska deprimerande. Nåväl nu går vi händelserna i förväg. Den var lättläst och som läsare var det lätt att sugas in i den, men den hänger inte kvar i medvetenadet på samma sätt som till exempel Den stulna romanen och lämnar inget bestående intryck. Språket är som sagt lättsamt, vilket vissa upplevde som positivt, medan andra tyckte att det stjälpte hela boken. Formen går inte ihop med det hemska temat. Som en deltagare fyndigt beskrev boken: "Emo-chicklit". Språket distanserar och förvirrar. Överhuvudtaget var vi ganska överrens om att den är rätt dåligt skriven när det kommer till språkdräkt och uppbyggnad. Som att författaren inte vetat vilken väg hon ska ta förrän efter halva boken. Den påminner på så sätt om Alfahannen då författaren vill ha in så många saker, det blir lätt spretigt. Både Wennstam och Sveland har ju en journalistisk bakgrund och den politiska agendan lyser igenom för mycket. Läsaren måste få utrymme att tänka själv.

Detta till trots så lyckas Sveland väl i miljöbeskrivningarna. Igenkänningsfaktorn är hög och segregationskildringarna väl beskrivna. Bakgrundshistorierna ger en bra bild av karaktärerna och man får en förståelse för deras utveckling. Därför är det synd att så många karaktärer och skeenden bara tappas bort. Läsaren får inte veta vad som händer med dem, de bara skrivs ut ur berättelsen. Och det faktum att det inte finns någon ljusning är kanske trovärdigt men manar också till en viss uppgivenhet. Även om Svelands ilska över sakernas tillstånd lyser igenom så förstår vi inte riktigt målgruppen? Boken är inte tillräckigt bra för att drabba, och att sätta den i händerna på någon som själv gått igenom liknande ger knappast något hopp. Vi funderade på om denna bok inte skulle göra sig bättre som ett reportage? Lite tråkigt också att männen skildras som nästan uteslutande onda. Men det som vi verkligen saknade var fokuseringen på vänskapen. Vart tog den vägen? Att springa beskrivs först och främst som en skildring av vänskapen mellan två unga flickor på gränsen mellan flicka och kvinna. Detta är en jätteviktig berättelse. Men ämnet schabblas bort i denna bok.

Som en deltagare sa, "jag vill tycka om Sveland men gillar inte boken!".

/AnnaJ