
torsdag 29 juli 2010
Om (extrem) löpning, om Haruki Murakami

onsdag 28 juli 2010
Hur blev människan människa?
Hur har arten människa uppkommit?Vad är egentligen en människa?
Dessa frågor undersöker Lasse Berg i sin bok Gryning över Kalahari -Hur människan blev människa. Han har intervjuat framstående forskare inom evolutionslära, arkeologi och pantologi. Till detta har han lagt sina egna erfarenheter av att leva på olika ställen på jorden, i synnerhet Afrika där han har vistats i många år.
I bokens början besöker han san-folken i Botswana, som antas vara det folk som lever närmast människans ursprungliga tillstånd. De är samlare och lever i små tajta grupper. Det är ett vänligt och fredligt släkte som löser konflikter genom prat, prat och mer prat.
Modern forskning hävdar att en stor del av vårt beteende och psyke präglas av det arv som vi burit med oss allt sedan människoarten uppstod. Med detta som grund tecknar Berg en karta över människosläktets långa väg. En berättelse om hur en liten grupp homo sapiens sakta spred sig över hela världen.
Det var hjärnan som var avgörande för mänsklighetens framgång, menar han. Men det viktigaste med den var inte att den lärde oss att tillverka verktyg och vapen, utan det var att den gjorde oss sociala.Den är programmerad för samspel med andra hjärnor, på organisation och gruppdynamik - och får oss att prata, prata och prata.
Författaren menar att vi som ras kännetecknas av att vi har en genetiskt ärvd fallenhet för bla solidaritet, jämställdhet, lättja, monogami och konfliktlösning genom samtal.
Det här är en bok med en ljus grundsyn och författaren för fram en rad intressanta teorier om vad det var som fick människan att ta språnget från djur till kultur.
tisdag 27 juli 2010
Vägar utan nåd
Vägar utan nåd är den tredje fristående delen om Alexandra som utsatts för incestuösa övergrepp. Författare är Anna Mattsson och sviten inleddes med Alexandras rum och fortsattes med De ensammas hus.När den tredje delen inleds så går hon tredje året på gymnasiet och rättegången mot styvpappan som förgripit sig på henne sedan hon var elva år är avslutad.
Alexandra hoppas att nu ska hon äntligen få bli som alla andra ungdomar som vågar ta plats och för ett eget liv helt och fullt.Hon blir medveten om att hon dras till flickor. Det medför en del avståndstaganden från omgivningen och i sitt sökande efter kärlek möter hon avvisanden och förödmjukelser.
Ljuset i mörket är skolkuratorn Solveig.Med henne kan Alexandra prata om de fruktansvärda övergrepp som begåtts mot henne. Solveig hjälper henne också att förstå och acceptera sin sexualitet. Kuratorn tipsar henne om böcker om homosexualitet som hon lånar på biblioteket, och sedan slukar.
Så småningom kommer Alexandra i sitt sökande efter en identitet till teatern och där börjar hon tro att det trots allt ska finnas en plats i livet för henne.
Trots att den här romansviten bitvis är oerhört skakande, nästan outhärdlig så är den hoppingivande, och det är ett fullödigt psykologiskt porträtt skapat av en lysande prosaist.
Låna Anna Mattsson böcker i Gotlib.
fredag 16 juli 2010
Madicken, en sann klasskämpe
Boule på Gamlestadens bibliotek
Svenska bouleförbundets motto lyder: mindre muskler, mera hjärna. Ja det kanske borde vara bibliotekets motto också? Litteraturen kan ju göra det med en människa. Böcker kan dock vara tunga att bära på... Muskler och hjärna är förstås ingen motsättning. Men har du inte de där musklerna så kanske boule är något för dig?
Behöver du mer inspiration? Vad är egentligen boule? Ja om det kan du läsa i boken Spela boule av Stefan Johansson.
Här hittar du mer information om Svenska Bouleförbundet.
/AnnaJ (som nu går på semester, adios amigos och trevlig lässommar!)
torsdag 15 juli 2010
Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?
Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? Hur mycket kärlek är tillräcklig för en människa? Är all slags kärlek likvärdig? Vad behöver en människa ha i sitt liv för att det ska upplevas som förverkligat?
Maria Zennströms senaste bok väcker den här typen av frågeställningar. Den är skriven i dagboksform och läsaren befinner sig i ett skrivande nu och får samtidigt ta del av huvudkaraktären Marias förflutna; med små tankesprång förflyttas läsaren i hennes tid och rum.
Att läsa den här boken har känts lite som att vända blad i en väninnas privata dagbok. Det är hemligheter, tankar (rädslor, drömmar) kring tidigare upplevelser, händelser och kring ett liv som pågår, som inte ska läsas av någon annan. Men vi får.
Man kan säga att författaren med boken utforskar hur ett liv ser ut som inte har tillräckligt med kärlek, och frågan om tillräcklig kärlek knyts till:
- Barnet Marias behov av omtanke, omsorg, ömhet (villkorslös kärlek) från föräldrarna
- den vuxna kvinnan Marias behov av omtanke, omsorg, ömhet (villkorslös kärlek/sex) från andra män/kvinnor
- en åldrande Marias frånvaro av barn, rädslan att förbli barnlös, själva tanken på (och omgivningens) att aldrig få uppleva att bära, att föda och uppfostra ett barn.
I dagboken blottläggs inte bara Maria och hennes ihärdiga försök att bli befruktad och/eller finna kärlek, utan även föräldrarna (den kyliga självupptagna modern), brodern (han som fick allt), vännerna – och inte minst – älskarna. Människor och relationerna beskrivs med kroppsliga förtecken; detaljerat och ingående framvisas tecken på kroppslig fåfänga och kroppsligt åldrande och till och med förfall.
”Jag vill inte se Ulf i ögonen, jag ville inte se hans ansikte, gammalt, grovt. Jag ville inte ta i hans långa hår:”
Jag tycker om Zennströms språk, hur hon träffsäkert ringar in karaktärerna med kropp, kläder, uttalanden och gester. Speciellt utmärker sig bilderna av modern och den komplexa, såriga relation Maria och hon har till varandra; tyngd av (arvs)band, skam, skuld, begär, avundsjuka, beroende, ömhet, längtan. De når varandra inte med kärlek, och det är sorgligt.
”Jag visste inte hur man gör”, sa hon vid vårt senaste samtal. ”Ingen har visat mig hur man gör”.
Maria Zennström skriver rättframt och utan åthävor, sårbart och ibland obehagligt men är det också uppriktigt, sant?
”jag tror att det intressantaste finns att se och hämta i verkligheten. Hur jag själv förlitar mig på den. Söker i den. Mitt beroende av den”
Det känns inte så viktigt faktiskt. Att veta om Maria är Maria själv.
Det viktiga finns där samlat mellan två pärmar.
/Susanne.S
onsdag 14 juli 2010
Hög tid för självreflektion?

Semesterläsning
en efter semestern får det nog bli, jag har si så där 600 sidor kvar... Och så håller jag på med Sofi Oksanens Utrensning. Bådar mycket gott. Och jag gillar ju Oksanen så jag myser lite, och ryser, för verkligheten kan vara värre än alla fiktiva snömonster. Lånade även med mig Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen, Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer och sen så har jag gått och köpt fortsättningen på The forest of hands and teeth. Halleluja semestern är räddad. Glad sommar(läsning)!fredag 9 juli 2010
På dina murar

Helena Looft är en säregen författarröst med en alldeles egen stämma. För fem år sedan kom boken På dina murar. Efter att ha tagit studenten sitter Gun sysslolös om dagarna hemma i sin mammas lägenhet. Dagarna rinner iväg och hon blir mer och mer passiv och vill inte träffa folk eller gå ut.
Den tunna berättelsen, dryga åttio sidor, med en mycket stillsam lågmäld handling och ett avskalat språk är som ett skelett på vilket läsaren själv ska fylla på med sin känsla och fantasi. Vid sidan av livet i lägenheten och dess relation till mamman löper en historia om en "han", som Gun drömmer om ska befria henne. Tolkningsmöjligheterna av vad "han" symboliserar är många. Är det kanske en frälsare eller den frånvarande pappan? Kanske den stora kärleken? Eller är det kanske hennes eget jag, som hon måste finna ?
Låna boken i Gotlib.
torsdag 8 juli 2010
I höst är det riksdagsval. Har du bestämt dig för vilket parti du ska rösta på? Kanske behöver du förkovra dig ytterligare i viktiga sakfrågor.
Jag har läst en liten bok som handlar om en av livets viktiga grundpelare, om grundläggande mänskligt behov och nödtorft, om rätten till en bostad och tryggheten i ett hem - Hem Ljuva hem: Om jakten på en fast bostad (utgiven av Pockettidningen R)
I landet Sverige råder det stor brist på bostäder, framför allt i de större städerna (där arbete och studier finns) och framför allt bland de unga (som dras till städerna av samma orsak) är behoven akuta. I landet Sverige byggs det dock inte så många nya bostäder. Enligt samlade uppgifter från Hyresgästföreningen, Boverket och SCB motsvarar utbudet inte efterfrågan.
* 216 000 unga står utan bostad
* 700 000 människor räknas som trångbodda
* ca 38 000 bostäder om året (from 2008 tom 2012) är ett optimalt byggnationsantal för att möta behoven
* 18 500 bostäder beräknade man bygga 2009, och av dessa var endast 6000 hyresrätter (hur många unga har råd att köpa en bostad?). 2010 ligger den beräknade nybyggnationen på 19 500.
Det är alltså ekvationer som inte går ihop. Och för berörda handlar det om mer än sifferekvationer som inte går ihop, för dem handlar det om liv som inte går ihop.
Har du ingen egen bostad ( står som innehavare av bostadskontraktet) är du beroende av alternativa boendelösningar – bl.a. andrahandsboende (där uthyraren kan ta ut ockerhyror), inneboende hos okända eller vänner, vänners vänner eller pojk/flickvänner – vilket innebär att ständigt vara på väg, ständigt tvingas bryta upp och medför svårigheter att etablera sig i samhället. Det är att befinna sig i en situation som skapar rastlöshet, rotlöshet, osäkerhet och ger ditt privatliv en rejäl knäck.
I boken Hem Ljuva hem får vi främst möta Maria Hagström (redaktör) och Kurt Nurmi (redaktör, ansvarig utgivare) som öppet berättar om sina boenderesor. För Hagström handlar det om en lång resa med många olika boenden/adresser fram till den egna lägenheten; för Nurmi handlar det om resan från ”snobbboende” och statusjakt, ” man tror sig om att ha byggt det där trygga hemmet man längtat efter. Men istället har ens bostad blivit en möjlig guldkalv att dansa kring”, till hemlöshet och utanförskap (att steget är så kort!).
Ett kortare kapitel om de hemlösas boendesituation finns också med, där begreppet hem motsvaras/ersatts av olika boendemodeller: trappstegsmodellen eller ”housing first” (och moral sedan). Avslutningsvis får partierna svara på hur de ser på boendefrågan och problemen kring bostadsbristen i Sverige.
Maria Nordström (docent i psykologi), som också omnämns i boken, menar att beroende på ålder, faser i livet, har vi olika inställningar till, och behov av, boende.
För det lilla barnet är själva familjen hemmet; under tonåren är behovet av avskärmning större och det egna rummet viktigt; vid tiden då de flesta gör första flytten hemifrån (kan man det i dag?) är vänner och sökandet i livet mer prioriterat än fast boende; äldre blir på grund av fysiska begränsningar och inaktivitet, liksom det lilla barnet, mer beroende av andra och kan uppleva otrygghet i det egna/ensamma boendet.
Om man hårdrar och generaliserar en smula kan man kanske se det så. Jag är nog benägen att se det mer som att vi har individuella behov i en verklig och komplex kontext.
Länkar: byggframtiden.nu; jagvillhabostad.nu; boverket.se;regeringskansliet
Nu var det 1936
Dagens Nyheter skickade den 27-årige Barbro Alving för att rapportera om de Olympiska Spelen för de läsare som normalt inte läste sportsidorna. Häromåret utgavs reportagen, för första gången samlade, i boken Dagbok från Berlinoympiaden 1936, redigerade och kommenterade av Rolf Yrlid.Den består av 18 reportage där hon även skildrar ett besök på jätteutställningen Deutchland och en presskonferens med propagandaministern Joseph Goebbels.
Tonen är lätt kåserande, i den stil som kom att bli hennes kännemärke, men hennes obehagskänsla över den nazistiska styrkedemonstrationen lyser igenom. Hon summerar spelen som ett politiskt spektakel som gick fel. Samtidigt förmedlar hon en stark närvarokänsla då hon ogenerat växlar tempus och i långa stycken berättar i presens.
Reportagen blev en stor succé och hennes genombrott som journalist. Det var nu hon verkligen blev Bang. Det var just här som hon fann sitt eget oefterhärmeliga skrivsätt.
Låna boken i Gotlib.
Förra året bloggade Anna om Bang med anledning av 100 års jubileumet sen hennes födelse.
Läs Annas blogginlägg här.
Doris Lessing
Den brittiska författaren Doris Lessing belöndades 2007 med Nobelpriset i Litteratur. Har man någonsin läst något av henne är det inte så svårt att förstå. Idag läste jag äntligen ut den moderna klassikern The fifth child (1988). Jag har tänkt läsa den sedan jag gick en kurs (vilken minns jag ej) för några år sedan där vi diskuterade om en människa kan födas ond och jag fick rådet av föreläsaren att läsa den. Den är kort och utan kapitelindelning, men det går snabbt att läsa och den är väldigt intressant. Den handlar alltså om Harriett och David som planerar att föda många barn och leva ett idylliskt familjeliv. Så blir det. Tills det femte barnet kommer, med en komplicerad graviditet. Det är som att barnet vill slita Harriett i stycken. Efter födseln blir det inte mycket bättre. Barnet, Ben, är stor, otäck och kallsinnig. Är han en neandertalare? Hans närvaro splittrar familjen och den enda som känner ett (motvilligt) ansvar gentemot honom är Harriett. Väldigt olustigt och spännande och fascinerande. Det finns även en uppföljare, Ben, ute i världen. Ska bli intressant att läsa om världen ur Bens ögon. Lessing har skrivit ett antal böcker och för några år sedan läste jag framtidsskildringen Mara och Dann. Det är nog en av de böcker som har påverkat mig mest och längst. Boken utspelar sig tusentals år fram i tiden, norra jordklotet är täckt av is och södra är mest som en stor öken. Svår torka råder och syskonen Mara och Dann går igenom hårda strapatser för att överleva och kanske ta sig till en bättre plats, där det finns kunskap om världen som den var förr. Jag har aldrig blivit så fysiskt berörd av en bok, varken förr eller senare. Törsten, sanden, hopplösheten. Jag får lite lätt ångest bara jag tänker på att världen skulle kunna bli sådan. Uppföljaren The story of general Dann and Mara's daughter, Griot and the Snowdog är också bra. Välskrivna framtidsdystopier om något. Lessing skriver i ganska skilda genrer men av det lilla jag har läst så skulle jag vilja säga att hon beskriver moraliska dilemman väldigt väl oavsett genre.
Så om du inte läst något av henne än så gör det :)
/AnnaJ
onsdag 7 juli 2010
Spöket på Canterville
Jag var i Dublin nyligen och besökte minnesstatyn över Oscar Wilde som står i kanten av Merrion Square Park. Påminnelsen av denna författare och hans tragiska historia gjorde att jag var tvungen att läsa någon av hans verk igen. Det blev en av mina favoriter; Spöket på Canterville. Det är en berättelse från 1887 och handlar om den amerikanska familjen Otis som flyttar in i ett slott på den engelska landsbygden där det sägs att det spökar. Spöket är slottets tidigare ägare Lord Canterville och han blir upprörd över att familjen Otis inte tar hans existens på allvar, vilket naturligtvis får vissa konsekvenser… Boken är mer roande än skrämmande även om den handlar om ett spöke. Vill du hellre läsa om Wildes spännande och skrämmande liv och verk så finns det flera bra biografier. Kolla här.Wilde är känd för sina citat. Bredvid statyn som du ser på bilden, finns två pelare med statyer och Wildecitat. Om du inte har vägarna förbi Dublin kan du istället kolla in hans citat på Wikiquote.
/Anna
tisdag 6 juli 2010
Flesh eating Zombies! Jippie!
När man (läs jag) går omkring själv på biblioteket och funderar på var bästa stället är att ta skydd när zombiesarna kommer ... ja då kanske man (jag) har fått lite väl mycket zombies till livs. När man dessutom blir riktigt bekymrad över att det inte finns någon flyktväg ut från det där bombsäkra gömstället och en förmodligen skulle svälta ihjäl där (eller dumdristigt nog försöka bana sig väg förbi zombiesarna), ja då kanske det är dags att gå till psykologen? Nej jag väljer att istället se det som att jag minsann kommer att överleva zombieapolalypsen, väl förberedd som jag är.söndag 4 juli 2010
Homo Kemikus Syntetikus
De senaste fyrtio, femti åren har en rad nya kemikalier tillkommit i vår närmiljö. De flesta är skapade av människan och främmande för levande organismer. Ohälsotillstånd som Alzheimers, fetma, diabetes, hjärt- kärlsjukdomar, bröstcancer, astma och allergier har ökat explosionsartat under senare år. Risken för ett svenskt barn att drabbas av allergi har på hundra år ökat från en till 40 procent. Det är också fastställt att fortplantningsförmågan hos människor och djur i de industrialiserade länderna minskat drastiskt. Antalet spermier i mannens sädesvätska har minskat med upp till 50 procent de senaste fem decennierna. Kemikalier i närmiljön tros ligga bakom detta. Fler och fler vetenskapsmän varnar för att vi utsätts för ett gigantiskt biologiskt experiment.Nästan alla är vi medvetna om att vi påverkas av det vi äter och många vill att maten ska vara fri från bekämpningsmedel o dyl. Men det är inte lika känt att möbler och kläder är fullproppade med kemikalier, och att hälsofarorna med det vi inandas förmodligen är större än med det vi stoppar i oss.
Med boken Impotensmadrassen vill författaren och journalisten Monica Kauppi göra oss medvetna om de här hälsoriskerna. Hon har i femton år skrivit artiklar om farorna med kemikalier, tungmetaller, tandmaterial etc, och hon har medverkat i EU-utredningar och statliga dito.
Vanliga kemikalier i vår miljö kan ge skador på i stort sett hela kroppen såsom ex hjärta, hjärna, blod, psyke. Kontrollerna är i princip obefintliga och konsekvenserna helt outredda. men många ämnen ackumuleras i våra kroppar och förs vidare till foster och våra barn, som förstås är betydligt känsligare än vuxna.
Den som vill kan också läsa mer på Monica Kauppis websida www.kemikaliedetektiven.se.
fredag 2 juli 2010
Fucking Sofo

Vad läser du?
Just nu läser jag:
The forest of hands & teeth av Carrie Ryan. Ungdomsbok om zombies och kärlek.
The fifth child av Doris Lessing. Spårvagnsläsning om ett inte så sympatiskt barn..
Näst i kö att läsa: The Terror av Dan Simmons. Ska handla om en arktisk expedition som fastnar i isen i slutet av 1800-talet och sen är det nåt (monster?) därute som dödar besättningen... ser mycket fram mot!
Har påbörjat och bläddrar i sporadiskt: Godis åt folket av André Persson. Handlar om svenskarnas stora lösgodiskonsumtion.
Ska lyssna på: Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. Första ljudboken ska lyssnas på i bilen tänkte jag...
Dessutom har jag lånat hem två böcker om Sveriges sevärdheter eftersom jag tänker ägna mig åt att åka på roadtrips in Sweden i sommar (därav ljudboken). Plus ett antal reseböcker om Barcelona eftersom semestern går dit.
Vad läser du just nu?
/AnnaJ
Pennan i näsan
Jan Stenmarks senaste verk är ingen bladvändare utan ska läsas lite i taget och varje bild för sig. Pennan i näsan är hans tolfte bok och vi hamnar åter igen i det till ytan perfekta folkhemmet men som efter lite korrigering, detaljer och kommentarer från Stenmark får en helt annan betydelse. Det är bra läsning för korta spårvagnsturer och bjuder på många skratt. Den blir dock inte någon favorit och jag tycker nog fortfarande att han var som bäst i Känslan man har från 2001, kanske för att det var första gången jag kom i kontakt med "Stenmarkare".Fler böcker av Stenmark hittar du i GOTLIB.
torsdag 1 juli 2010
Sara Stridsberg

