Fotbollens sista proletärer

Fotbollsallsvenskan kör igång i helgen och vältajmat har dokumentärfilmen Fotbollens sista proletärer galapremiär på Draken på fredag. Från lördag kan den ses på biograf Roy. Det är den fantastiska sannsagan om amatörerna som besegrade fullblodsproffsen i Europas stora klubbar. Spelarna hade vanliga jobb de var elektriker, rörmokare, fritidsledare, truckförare, kockar, brandmän etc. De jobbade på dagarna och tränade på kvällarna.

På sjuttiotalet var IFK Göteborg nere i division 2. Då kom affärsmannen Anders Bernmar. Han byggde ett varumärke med folkrörelseideal, och tränaren Sven-Göran Eriksson skapade ett spelsystem som byggde på en unik sammanhållning bland spelarna. Det var den svenska modellen på fotbollsplanen. Ingen spelare var viktigare än laget. Klättringen uppåt gick snabbt, och 1982 vann de sensationellt UEFA-cupen när de i finalen krossade superstjärnorna i Hamburg.

Framgångarna fortsatte. De kulminerade fyra år senare när de spelade ut världens största och rikaste klubb Barcelona och vann med 3 - 0 på Ullevi. Därefter försvann Svennis och flera av spelarna ut i Europa.

I filmen får vi följa de legendariska spelarna som Torbjörn Nilsson, Glenn Hysén, Ruben Svensson, Glenn Strömberg, Dan Corneliusson, Tommy Holmgren m fl , både i dåtid och nutid. Det här är inte bara en film om fotboll utan också en skildring av hur Sverige har förändrats sedan slutet av sjuttiotalet och den är skapad av kollektivet Svenska filmstudion som består av Martin Jönsson, Carl Pontus Hjorthén och Kalle Gustafsson Jerneholm.

/leif

Om bibliotekariers sanna natur

Brandon Sanderson. Alcatraz versus the evil librarians.

Vem kan motstå en bok med denna title? Inte jag. Särskilt inte som den börjar så här: ”So there I was, tied to an alter made from outdated encyclopedias, about to get sacrificed to the dark powers by a cult of evil librarians.”

Alcatraz Smedry är en föräldralös (så vitt han vet) trettonåring som flyttas runt från den ena fosterfamiljen till nästa, bland annat på grund av hans närmast kusliga förmåga att ha sönder saker. När vi kommer in i handlingen lyckas han precis elda upp köket när han ska koka ett paket med snabbnudlar. I denna situation dyker hans farfar upp. Eller åtminstone en man som påstår sig vara hans farfar och som förklarar att den värld som Alcatraz växt upp i bara är en del av den riktiga världen. Och att en grupp illasinnade bibliotekarier tagit makten över denna del, Libraria eller the Hushlands (Hysh-landen *hehe*), som omfattar Amerika, Europa, Asien och Afrika. De onda bibliotekarierna har sedan, genom att sprida felaktig information och genom att undanhålla människor sanningen att världen också består av De Fria Kungadömena, utökat sin makt och hållit Librarias befolkning i okunnighetens fångenskap. I Libraria tror man till exempel att skjutvapen är mer effektiva vapen än svärd, att hissar och elektrisk belysning är ett mer mer teknologiskt avancerat än trappor och gasljus. Rent nonsens, förklarar Alcatraz farfar, Leavenworth Smedry. Alcatraz socialhandläggare är i själva verket en av bibliotekarierna, vilket enkelt avslöjas av hennes hornbågade glasögon. Farfar Smedry förklarar också att Alcatraz och Smedry-släkten är de enda som står i vägen för de ondsinta bibliotekariernas planer att ta över resten av världen också. Alcatraz benägenhet att ha sönder saker är i själva verket en kraftfull förmåga som är användbar i motståndskampen. Själv har farfadern begåvats med förmågan att komma för sent, även till skottskador och knivstick, vilket gör att han hållit sig i livet trots oräkneliga faror.

Farfadern håller sig också med en uppsättning kraftuttryck som Galloping Gemmells, Hyperventilating Hobbs, Cavorting Cards, med flera, alla syftande på fantasy-författare.

Tillsammans ger sig de båda ut på en vild färd för att rädda världen och börjar med ett farofyllt besök på Stadsbiblioteket.

Författare till denna underhållande skröna är, får vi veta i för- och efterorden, inte alls Brandon Sanderson utan Alcatraz Smedry själv. Detta är nämligen egentligen en biografi, men för att förvilla de onda bibliotekarierna har den förklätts till fiktion och gets ut i en halvdan sf- och fantasyförfattares namn. Brandon Sanderson är nämligen en i bästa fall medioker författare, som dessutom vid sjutton tillfällen fått sitt bibliotekskort indraget.

I efterordet anklagar dessutom Sanderson världens alla bibliotekarier för att han blivit författare istället för något nyttigt, som rörmokare eller mistlurreparatör.

Mycket underhållande läsning med en stor portion humor i samma anda som Douglas Adams och Terry Pratchett. Ett måste för alla som vill veta sanningen om bibliotekens egentliga syfte.

/Per

P.S.

I förbigående sagt är det Brandon Sanderson som fått förtroendet att fortsätta och avsluta Jordans megalånga fantasyserie ”Sagan om drakens återkomst”.

Kanske har han behövt ett utlopp för sin humor under tiden.

Veckans fråga

I förra veckans fråga undrade vi vad ni tyckte om tevelicensen, ifall den skulle vara kvar i sin nuvarande form, slopas eller läggas på skatten. En majoritet var för att man lade tevelicensen på skatten. I veckans fråga undrar vi ifall ni tror att storsatsningen på bilfabriken på Hisingen kommer att gynna den offentliga sektorn eller ej.

Karin

Tips för nyexaminerade bibliotekarier del 5:

I sista delen av vår serie för nyexaminerade bibliotekarier har vi kommit till en underbar slutsats. Nu är det bara att glädja sig:
/Karin & AnnaJ

Hälso och aktivitetsmässa för barn och ungdomar

Välkommen till Rymdtorget idag! Biblioteket finns på plats bland ett tjugotal andra utställare. Frågesport och massa information utlovas. /malin

Årets ALMA pris går till Shaun Tan

Grattis Shaun Tan till ALMA priset!

"Shaun Tan är en virtuos visuell berättare, en vägvisare till bilderbokens nya möjligheter. Hans bildvärldar utgör ett eget kosmos där inget är självklart och allt är möjligt. Minnet av barndomen och uppväxttiden är fasta referenspunkter men bildberättandet är universellt och berör alla oavsett ålder. Bakom ett överdåd av minutiöst detaljerade bilder, av civilisationskritik och historia i symbolisk gestaltning finns en påtaglig värme. Människan är alltid närvarande och Shaun Tan gestaltar såväl vårt sökande som vårt utanförskap. Han förenar briljant magiskt berättande med djup humanism."

Läs Susannes blogginlägg om Ankomsten här.

Läs mer om priset och Shaun Tan här.

Låna Shaun Tan i GOTLIB.

/Anna

Tips för nyexaminerade bibliotekarier del 4

I dagens klipp tar vi än en gång hjälp av litteraturen för att hitta rätt sätt att vara om sig och kring sig för att först få jobb som bibliotekarier och sedan få låntagarna att strömma till



Anna J och karin

My swordhand is singing

Marcus Sedgwicks My swordhand is singing (på svenska De som går igen) är en ungdomsbok som fungerar utmärkt även för vuxna. Det är en klassiskt uppbyggd skräckhistoria, men den skiljer sig ändå lite när det gäller utförandet. Det handlar om vampyrer, men inte vampyrer så som vi är vana nuförtiden. Författaren använder sig av östeuropeisk mytologi och låter sin historia utspelas under 1600-talet i någon liten skogsby i i något icke namngivet östeuropeiskt land. Vampyrerna liknar mer zombies än något annat. Förutsättningarna är som ni förstår av upplägget väldigt bra för att skrämmas lite. Och det tycker jag att den gör, det finns några oerhört läskga sekvenser, jag blev till och med mörkrädd och var tvungen att sluta läsa för att rysa lite. Och jag är en väldigt inbiten skräckfantast, så det vill inte säga lite.

Tiden är alltså 1600-tal, platsen är Östeuropa. Peter bor i skogen med sin far Tomas utanför en liten by, de har levt ett kringflackande liv men nu äntligen slagit sig ned. Tomas super och är allmänt burdus och mycket av ansvaret landar på Peter. De arbetar som skogshuggare och leverar ved till byn. I byn finns också Peters käresta Agnes, vars far nyligen dött. Rykten florerar i byn om att de döda kommer tillbaka för att hemsöka sina efterlevande. Tomas är väldigt föraktfull inför dessa rykten och kallar dem vidskepelse, men samtdigt är det något i hans förflutna som förbryllar Peter. Vad är det Tomas så nitiskt vaktar i en trälåda under sängen? Och varför har han ansträngt sig så för att isolera dem båda?

Jag gillar Sedgwicks användning av östeuropeisk mytologi (mytbildningen från tiden innan Dracula alltså). Utsattheten, mörkret, skräcken, ja allt bygger upp till en väldigt suggestiv stämning som gör att läsaren befinner sig på helspänn. Jag önskar nästan att boken var skriven med en annan målgrupp i sikte, för om historien hade byggts ut mer, om kärlekshistorien inte varit så... ungdomlig, ja framförallt om författaren hade utvecklat intrigen mer så hade den varit klockren. Nu blir den tyvärr lite för lättsmält. Det handlar väldigt mycket om relationen mellan far och son, som hade varit intressant att utforska mer. Överhuvudtaget tar den slut lite väl fort. Med det sagt, om jag tar på mig mina "ungdomsglasögon" tror jag att den kommer att underhålla många läsare framöver. Och göra en och annan mörkrädd...

Låna boken här.

/AnnaJ

Den som bakat flest cupcakes när hon dör vinner

Traditionella hemmafrusysslor har blivit inne igen. Bland annars moderna och jämställda kvinnor frodas husmorsromantiken. Att laga mat från grunden har blivit trendigt. Det knådas surdegsbröd som aldrig förr , och det stickas och manglas för fullt.
I boken Hemmafru 2.0:om inredningsmani, värdinnehybris och andra moderna kvinnofällor skärskådar journalisten Marina Nilsson fenomenet. Tv serier som Mad Men och Leila på landet underblåser trenden. Idealen kommer kamouflerade som någonting annat; som en längtan efter ett enklare och naturligare liv.
Det är inte konstigt att många vill ha mat utan tillsatser, säger författaren. Problemet är att de traditionella hemmafruarna ägnade sig åt syltning, saftning etc, etc på vardagarna mellan 9 och 16. Nu ska Hemmafru 2.0 göra samma saker efter sin arbetstid, alltså på kvällar och helger.
I boken varvar hon egna iakttagelser med teorier och kommentarer från forskare, psykologer och trendanalytiker. Hon konstaterar att kvinnor som lägger mycket tid på hushållsarbete oftast mår sämre än andra. ( I synnerhet jämfört med män, som generellt sett inte tar hemarbetet på lika blodigt allvar). Många kvinnor går dessutom ner i arbetstid för att satsa mer tid på hemmet och barnen och de förlorar då mycket i livsinkomst,och dessutom får de då slutligen väsentligt lägre pensioner.
Låna boken i Gotlib.

/leif

Mot ljuset: emancipation på flera plan

Jag säger det med en gång; Elin Boardys andra roman Mot ljuset är oerhört bra! Läs den! Jag sträckläste den under helgen och var totalt uppslukad. Med den hyllade debutromanen Allt som återstår, visade Boardy vad hon går för, en författare att hålla ögonen på. Även om Allt som återstår var en oerhört säker debut känns Mot ljuset säkrare i tonen, som att författaren har mognat in i rollen. Detta kan dock vara en efterhandskonstruktion, eftersom Boardy känns som en så van och erfaren författare att jag möjligen letar efter något som redan är. Debuten utmärktes av ett ganska säreget språk, vilket känns igen i Mot ljuset, samtidigt har det tonats ned (utvecklats?) och anpassats efter just denna boks speciella karaktär.

Vad handlar den då om? 23-åriga Elly från Göteborg följer med sin yngre syster Annie och hennes man Laurids på deras bröllopsresa till Malaya. Det är precis efter Andra Världskrigets slut och Annies danske make ska praktisera som läkare på plantagerna i Malaya. Med i sällskapet är även Laurids vän Niels. Elly själv är kartritare med konstnärsambitioner. I den kvava djungeln i Malaya börjar Elly sakta upptäcka sig själv. Medan Annie är behaglig och växer in i hustrurollen vantrivs Elly i de åtsittande och obekväma kvinnokläderna, hon avundas männen deras självklara sätt, ifrågasätter att hon som kvinna ska behöva skyddas. Hon betraktar sin omvärld, tecknar och börjar få upp ögonen för en annan värld. En värld med sociala orättvisor. Samtidigt blir hon intresserad av den upproriske Niels och under ytan bubblar missnöjet på plantagerna. Läget i landet blir allt mer instabilt och Elly kämpar både med att finna sig själv och sina relationer till det övriga sällskapet.

Detta är en vackert berättad historia som är både stillsam och fängslande. Det finns ett driv i berättelsen som gör den svår att lägga ifrån sig. Boardy arbetar mycket med stämningar och lyckas måla upp en värld som känns oerhört närvarande. Hela tiden utifrån Ellys tankar och tolkningar. Som läsare kan man ana vartåt det barkar men vet samtidigt inte mer än vad Elly uppfattar. Mot ljuset innehåller en del överraskningar och språket är vackert och finstämt fylld med välskriven dialog. När jag lagt ifrån mig den vill jag bara ha mer, mer, mer. Varför kan den inte fortsätta i all evighet? Detta är en berättelse som jag kommer att bära med mig länge och jag önskar att Elin Boardy kunde komma ut med en bok i veckan, minst.

Låna den här.

/AnnaJ

Veckans fråga

Resultatet från förra veckan gav ett klart utslag. Hela 61 % var emot kärnkraften.
Nu diskuteras tv-licensen, som finansierar Svt´s public serviceuppdrag.
När fler och fler tar emot tv program via datorn eller mobilen så känns kanske kopplingen mellan tv innehav och licensplikt mindre självklar än tidigare?
Så veckans fråga blir helt enkelt, tycker du att den bör finnas kvar eller ej?

/leif

Tips för nyexaminerade bibliotekarier del 3:

Dagens tips handlar om hur du får upp lönen:



/Karin & AnnaJ

Låt de gamla drömmarna dö

John Ajvide Lindqvist senaste novellsamling Låt de gamla drömmarna dö ger en fortsättning och förklaring på hur det gick för Oscar och Eli i Låt den rätte komma in. Novellen med samma namn som novellsamlingen handlar inte främst om vad som hände med barnen utan om ett annat par som träffades där romanen tog slut. Ajvide Lindqvist är en mästare på det korta formatet. Det behövs inte mer. Men en sak får jag för mig, och det är att novellen Låt de gamla drömmarna dö är ett sätt för Ajvide Lindqvist att gå vidare och göra den hyllade vampyrberättelsen till historia. Inte minst efter en annan av novellerna i samlingen. Den som handlar om han själv på besök på filmfestivalen i Göteborg. En väldigt skruvad berättelse och det tragikomiska är att jag i vissa stunder tror jag att han skulle kunna vara så självupptagen och knäpp som han beskrivs. För vissa kanske det är självklart att det är han själv som skrivit den novellen men jag gillar att leka med tanken att han verkligen bett sin barndomskompis att göra det. Jag behöver inte veta hur författare är eller hur det ligger till, de kan lika gärna stå anonyma bakom sina texter för då kan jag fantisera fritt. Hur som helst så kan jag rekommendera att lyssna på denna novellsamling, han läser bra och det korta formatet kommer till sin rätt. Se klippet när Ajvide Lindqvist själv berättar om sin nya bok.

/Anna

Brott & Framgång; - Danmarks svar på Män som hatar kvinnor?

Som svensk född på sextiotalet, uppvuxen med Abba, Stenmark och Heja Sverige- träskor har jag svårt att frigöra mig från bilden av Sverige som bäst. När jag läser Jeppe Brixvolds bok Brott & Framgång så börjar jag därför fråga mig om inte detta är en bok som är Danmarks svar på "Män som hatar kvinnor". Fast varför skulle det var det? Det är ju en helt annan typ av roman, där jaget är upplöst i en rad olika personer och prosan säregen på ett sätt som borde kunna ge den namnet brixvoldsk. Det här är en historia om män som kanske eventuellt har dödat en kvinna. Män som krigar. Män som skriver historia om andra män etc etc. Fast å andra sidan, visst är det Danmarks svar på "Män som hatar kvinnor" för mig och en läsning är självklart en privat upplevelse, även utfläkt på en blogg. Hur man än bär sig åt så blir dock jämförelsen mellan Brott och Framgång och Män som hatar kvinnor ungefär som att jämföra Svensk hushållsost med Havarti. Den ena är lättsåld och begriplig. Den andra lite svårtillgänglig, men väldigt erkänd hos vissa. Fin kultur. Men att jämföra det som är väldigt olikt kan å andra sidan vara väldigt roligt.

Berättelsen börjar i Paris. En man åker dit för att söka upp sin gamla tjej och inser genast att det är ett misstag. Det är driv i boken från början. Ett härligt språk som man förförs av. Denne man, kanske en mördare, definitivt alkolist, verkar vara en ganska lustig prick. Själva berättelsen, ett slags drift med den manliga konstnären som åker till kontintenten för att sitta och supa på barer och få nya vyer. Humorn är central i hela berättelsen som från början luras tro handlar om en, men sedan inser man att det är en skildring av mannen i historien. Kvinnorna finns där, i bakgrunden, som värdinnor, mödrar, älskarinnor och se där i slutet blir jaget även en kvinna. I romanen finns Alexander den store, Hank Williams, Orfeus, som ett slags schabloner eller dräkter för de manliga jagen.

Det här är ingen bok som man skall läsa om man vill ha en enkel berättelse. Men något att läsa om man känner ett behov av att lämna den gängse logiken som på vissa sätt obönhörligt lett samhällsbygget fel. Jag förstod inte allt, men ibland är det bara att luta sig tillbaka och följa med. Det har David Lynch lärt mig och då börjar det hända grejer. Jag skulle kunna använda några spaltmeter till att förklara alla tankar som romanen väckte hos mig. Att tankarna går till Libyen är inte speciellt långsökt. När nu hela världen, helt rätt enligt mig, är enad mot Gaddafi, så studsar jag ändå till när jag läste om fransmännen att de utryckte att de var beredda att gå in kriget för att ta detta historiska ansvar. Det handlar inte bara om medkänsla för det libyska folket, utan en hel del om fåfänga, eftersom krig fortfarande är det säkraste sättet att ta sig till historien. Särskilt länge sedan som Libyen och Frankrike var hyvens vänner. Läsningen av Brott & Framgång var omvälvande. Dock kan jag inte låta bli att fråga mig vad som skulle hända om jag, som debuterande kvinna, helt utanför alla former av etablissemang, skulle skicka in ett likadant manuskript? Man hade sagt till mig att det var en bra början, men att det litterära experiment som upptar större delen av boken inte var så lyckat, att om jag koncentrerade mig på deckarhistorien i början skulle kunna få ihop en rätt så lyckad bok. Sådan tur då att det fanns en man som kunde skriva den här boken, för en kvinna hade tyvärr förmodligen aldrig kommit undan med något sådant här. Tyvärr. För det är bra, inte trots att det är annorlunda utan att för att det är annorlunda. Och roligt. En berättelse med ett fruktansvärt driv. Punkt.
Brott och framgång finns att låna här

Karin

Tips för nyexaminerade bibliotekarier del 2:

Vem är det som smyger bland hyllorna?



AnnaJ & Karin

Fire

Fire av Kristin Cashore utspelas några decennier innan Graceling, som jag skrev om här. Fire är ett mänskligt monster, den enda av sitt slag. Med sitt färgstarka hår och sin osedvanliga skönhet väcker hon inte bara åtrå utan också vrede hos människorna och blodtörst hos andra monsterarter i kungariket Dells. Fire har en förmåga att läsa folks tankar och uppfatta känslor, samt påverka dem efter eget huvud. Denna förmåga skrämmer henne och hon lever i en undangömd tillvaro tillsammans med sin bäste vän Archer och hans far. Så blir hon attackerad av en en man vars tankar är dolda av en mystisk dimma. Kungariket Dells lider av den förre kungens härjningar och Fire dras in i en kamp för att hjälpa den nye kungen och hans viljestarka bror att hindra ett nära förestående krig. Hon blir tvungen att ta hjälp av sin förmåga samtidigt som hon brottas av det förflutnas spöken. Dessutom stöter hon på fler och fler fall av människor vars tankar fördunklas av den mystiska dimman. Detta är en fantasyberättelse om att bekämpa sitt förflutna, om att våga, och om kärlek.

Man behöver egentligen inte ha läst Graceling innan, men jag rekommenderar att man gör det. Det finns vissa intressanta detaljer som hänger ihop med förra boken och när den tredje boken kommer ut (Bitterblue, som skrivs just nu) tror jag att man kommer att få hela sammanhanget förklarat för sig. Fire är en klassisk fantasyberättelse, dock med en kvinnlig huvudperson. Cashore är en skicklig berättare och boken är oerhört spännande. Passar utmärkt för en yngre läsarkrets. Men, jag har samma invändning som med Graceling. Det här med kärleken och skönhet. Trots att det är välskriven fantasyberättelse så kan jag inte låta bli att störa mig. Måste de kvinnliga huvudpersonerna vara så fördömt undersköna? I denna bok är hon dessutom så vacker att det är en förbannelse, och visst, detta innebär en hel del bekymmer och visar på problem och trakasserier som många unga kvinnor utsätts för. Men det blir så klyschigt och platt tycker jag. Och sen detta med den stora kärleken. Den är kanske oförutsägbar eller komplicerad, men inte desto mindre är det så att kvinnan finner tröst i den store starke mannens famn (han bryter ihop i hennes famn också för den delen). Ja jag vet inte, trots att det är en inte helt konventionell berättelse så finns grundpremisserna där.

På kort tid har jag läst en del ungdomsböcker (bl.a. Hungerspelstriologin) med starka kvinnliga huvudpersoner (jippie!) men med den stora kärleken som en viktig ingrediens. Jag gillar trots allt Fire, och tycker att både Katsa i Graceling och Fire är skildrade på ett icke könsstereotypt sätt. Jag önskar bara att Cashore hade vågat gå längre i den skildringen också när det kommer till kärlekshistorien. Förstår ni hur jag menar? Hade jag varit sexton år så hade jag nog uppskattat det, men nu är jag bara övermätt på dylika kärlekshistorier. Och eftersom det finns ett oändligt utbud av liknande ungdomslitteratur med liknande kärleksskildringar, behövs det något som vidgar vyerna lite, något som skiljer sig. Cashore är en författare att hålla ögonen på, är det någon som kommer att vända trenden är det mycket möjligt hon.

Låna boken här.

/AnnaJ

Göteborg/Madrid/Döden

Skulle jag dö under andra himlar är det vackra namnet på Johannes Anyurus romandebut från i höstas. Titeln, som är ett citat ur Che Guevaras dagboksanteckningar, beskriver grundackordet i berättelsen som genomsyras av huvudpersonen Francis dödslängtan och vilsenhet i världen. I fragmentarisk icke-kronologi växer historien fram och där får man följa Francis och hans liv i Göteborg med polarna på Hisingen, glimtar av en uppväxt i Borlänge, av faderns landsflykt, av flera kärlekshistorier och resor till Madrid. I berättelsens centrum, i den mån det nu finns ett centrum, står nära vänners död. Det är mot döden som berättelsen rör sig. Francis förälskar sig flera gånger men förhållandena går i kras. Han lyckas inte hålla dem vid liv. Han vill för lite eller för mycket, vill alltid någon annanstans. Missbruket är också en flykt. Vänner dör, Francis förlorar sin stora kärlek Nina, förlorar Madrid men finner Gud i en moské i Madrid.

Varje kapitel inleds med ett eller ett par citat och texten är full av intertextuella referenser. Anyurus språkkänsla och poetiska anslag är i många fall drabbande. Särskilt Göteborgsskildringarna biter sig fast hos mig. Men jag tog mig igenom boken med tröghet. Detta är en text som vill mycket - lite för mycket på en gång. Lite småirriterad på Francis självupptagenhet blir jag. Känner mig utestängd. Men å andra sidan är det kanske tanken - att visa Francis ältande sorgeprocess och oförmåga att knyta an till andra. Men jag är inte helt övertygad. Svårt att släppa boken var det dock. Det tar sig på slutet. Men de fina språkliga och tematiska kopplingarna som är Anyurus specialitet tenderar att drunkna i ett överflöd av ord. Jag hade önskat en lite mer renodlad text, lite mer isberg. Det är ju självklart en smakfråga förstås.

/malin

Underkastelsens sötma

Underkastelsens sötma av Amélie Nothomb är en bitande satir om den absurda kultur som råder i japanska företag. Det är också en dråplig berättelse om kulturkrockar, trångsynthet och om att ha fördomar mot människor med en annan etnisk bakrund.
Den unga och ambitiösa Amélie återvänder till Japan för att arbeta ett år på ett multinationellt japanskt storföretag. Hon misslyckas med sitt första uppdrag. Det hela utvecklas till en mardröm där hennes tillkortakommanden radas på varandra.
Att hon misslyckas är dock helt enligt de planer som hennes kvinnliga chef, Mari Fubiki, gjort upp. Företaget har bara anställt henne för att ha en västerlänning att skylta med. Så att ingen kan påstå att företaget är främlingsfientligt. Chefen ger ständigt Amélie pinsamma och hopplösa uppgifter, med baktanken att hon ska tröttna och säga upp sig.
Amélie trodde att hon började i hierarkins botten, men hon får bittert erfara hur hon gradvis sjunker djupare och djupare. Till slut utsätts hon för den yttersta förnedringen när hon degraderas till toalettstäderska. Hon ger dock inte upp, utan hon är fast besluten att fullfölja sitt kontrakt.
På slutet får hon ändock en slags revansch, ett slags upprättelse.
Amélie Nothomb är diplomatdotter, född i Japan, och hon behärskar det japanska språket. Hon är mycket produktiv. Sedan debuten 1992 har hon hunnit komma ut med mer än 20 romaner. 1999 fick hon Franska Akademiens Stora romanpris för den här boken. Den blev också en stor kommersiell framgång, den har sålts i mer än en halv miljon exemplar, och översatts till 25 olika språk.
Låna boken i Gotlib.

/leif

Veckans fråga!

Våren är här när snödropparna blommar, enligt svaren på förra veckans fråga. Jag har inte sett några än, men nog känns det mer och mer som vår? Vårens intåg präglas dock av katastrofen i Japan och frågan om kärnkraftens vara eller icke vara är minst sagt aktuell. Nu undrar vi förstås vad du tycker i frågan. Ska vi avveckla eller bygga ut?

AnnaJ

Seriestart; Tips för nyexaminerade bibliotekarier

I dag startar vi en ny serie här på bloggen som handlar om hur man tar sig in i det trånga nålsöga som kallas folkbibliotekssverige:


Karin och Anna J

Ingenstans under himlen

Liselott Willéns fjärde bok Ingenstans under himlen är en psykologisk thriller som på ett befriande sätt avviker från standardmodellen för svenska kriminalromaner. Huvudpersoner är Christian och Anne Helene.
Han är en politiker som kämpar energiskt för upprättandet av ett nationellt DNA-register. Hon är en kvinna som har varit utsatt för manligt våld. Dessutom bär hon på skulden att ha fört in detta våld i sin dotters liv.
Christian lämnar ett salivprov i ett Tv-program för att visa att det är ofarligt med registrering av DNA. Provet matchar sperman som återfanns för tretton år sedan när Anne Helenes tio åriga dotter hittades mördad. Han blir hämtad till polisförhör och misstänkt för mord. När han ska försöka rentvå sig så blir han bortförd av Anne Helenes kriminella kompisar.
Den här berättelsen handlar i stor utsträckning om individens personliga ansvar. Fast det är ändock slumpen som till slut spelar en avgörande roll för dramats upplösning.
Låna boken i Gotlib.

/leif

Bra serie från Elfenbenskusten

Aya från Yopougon 1 handlar om några tonårstjejer i Abidjan. Den är bra för att det över huvud taget är svårt att komma över skildringar från Elfenbenskusten. Men det är annat än adressen som som gör att det är en bra serie; som exempelvis teckningarna, kvinnoperspektivet, klassperspektivet och den dråpliga humorn. Illustratören arbetar traditionellt men skickligt, jag är särskilt förtjust i hans förmåga att förmedla folkmyller. Berättelsen då? Vad handlar det om? Några tjejer. Aya är huvudperson. Hon är en ambitiös tjej som vill studera vidare och är inte ute och festar tillsammans med sina kompisar, som letar efter kärleken men likafullt också blir utnyttjade. I bakgrunden finns konflikt med föräldrarna som väl präglar de flesta tonårsuppror. Aya vill bli läkare men hennes föräldrar tycker att det inte är något för en tjej. Hennes kompisar förstår henne inte alls, de vill helst bara festa och träffa killar. En av Ayas kompisar, Adjoua, blir med barn, vilket självklart upprör och blir en huvudingrediens i berättelsen. Samhället som skildras präglas av kvinnoförtryck, men där är också en närvaro av klasskillnader. I bakgrundstexten till boken står det att det trots skillnader i miljö och kultur finns mycket som svenska tonåringar kan känna igen sig i drömmar om framtiden och i planerna för den närmaste kvällen. Jag kan verkligen hålla med, förutom närvaron av preventivmedel så tror jag att det är ganska vanligt att kvinnoförtryck ingår i själva identitetsbyggandet för unga kvinnor var helst de befinner sig i världen. Ofta finns det ett visst motstånd mot feminism bland just tonårstjejer (och försoffade gubbar) eftersom det är grupper som känner sig hotade. När det kommer till hur de mest exponerade kvinnliga förebilderna ser ut så har det sannerligen inte hänt mycket de senaste femtio åren! Vissa saker som utbildning har blivit bättre medan annat som utseende och kroppsfixering har blivit värre. Men det som inte gör skildringen till en tröstlöst skildring är de unga kvinnornas tuffhet och uppfinningsrikedom. Det blir exempelvis väldigt roligt när en av tjejerna, Bintou har uppmuntrande samtal med sin manlige kusin Hervé så han börjar intressera sig för att meka med bilar, så att han glömmer bort att hålla reda på henne. Mitt i alltsammans så är det ändå hela tiden kvinnorna som är smartast och roligast. Därför finns det ett hopp i berättelsen. Det finns en härlig kraft i tjejernas önskan att slå sig fria från sina föräldrar. Girlpower! Man önskar bara att det fanns bättre sätt att ta tillvara på det, så att det kom tillbaka på något konstruktivt sätt, som inte bara var kvinnoförtryckande.

I efterordet finns också intressanta fakta om författaren Marguerite Abouet och illustratören Clément Ouberie. Margerite växte liksom Aya upp i stadsdelen Yopougon i Abidjan. När hon var tolv år flyttade hon till Paris där hon ofta satt på biblioteken och läste. Därefter verkar hon ha levt ett mycket händelserikt liv. Bland annat har hon varit punkare. Tänk vilka skillnader och erfarenheter denna människa måste ha! Jag ser fram emot Aya 2, som jag verkligen hoppas kommer att översättas.
Boken finns att låna här:
Den finns också på engelska och franska.

Karin

Från groda till prins

Från groda till prins är en handbok för pojkar där de kan lära sig hur flickor tänker. Författare är melodifestivalaktuella Sara Varga. Hon säger att hon själv tryckte denna samling av förhållningsregler i händerna på sin sambo redan på deras första dejt.
Det är en färgglatt och fantasifullt formgiven bok med roliga foton av Gustaf Brundin. På många av dessa medverkar Viktor Åkerblom Nilsson som är välbekant från Bolibompa och Let´s Dance.
Här finns inte så mycket tips om hur man "spelar spelet". Det handlar mer om hur man behåller en tjej, än om hur man fångar hennes intresse från början. Ofta är det ganska allmänna råd, som kan kännas ganska självklara ,såsom tex att man ska behandla henne likadant som man själv vill bli behandlad. Men boken kan nog ge en del kunskap om hur man undviker de värsta fallgroparna, och hur man ska bära sig åt för att framstå i bra dager.
Låna boken i Gotlib.

/leif

På plats!

Möte med det okända del 2:



/Karin & AnnaJ

Veckans fråga

Snökaos. Igen. Nu när vi längtar efter vår. Men våren är nog inte så långt borta? Eller, när tycker du att det är vår?

Beträffande förra veckans resultat så skulle de flesta vara en samtidsroman om de var en bok.

/leif

Författarbesök med Renzo Aneröd flyttat

Författarbesöket på Kortedala bibliotek den 17 mars är flyttat till torsdag 28 april kl 19.00

Feministisk bokcirkel läser Glaskupan

Sylvia Plaths feministiska kultklassiker Glaskupan kom ut bara ett par månader innan hon begick självmord, endast 30 år gammal. Boken är delvis självbiografisk och hennes enda roman. Det är svårt att läsa Glaskupan utan att väga in Sylvia Plaths öde, hennes förhållande med poeten Ted Hughes och hela mytbildningen runt hennes person.

I den feministiska bokcirkeln har vi alltså läst och diskuterat och några gillade den inte alls, andra älskade den. Upplag för diskussion. De som inte gillade den tyckte bland annat att den var svårgreppbar, vad handlade den egentligen om? Den var svår och grå, långtråkig, ointressant och samtidigt jobbig att läsa just för att den är så svart i många partier och skildringen ligger nära verkligehetn för många. Tung läsning helt enkelt, men bra beskrivet.

De som gillade den verkligen älskade den, hela skildringen av Esther och hennes depression. Språket var både enkelt och poetiskt. Esthers depression är så kännbar. En del av oss hade läst den tidigare och ändrat förhållningssätt till den. Min utgångspunkt var denna gång att jag tycker att Glaskupan är underbar läsning. Första gången jag läste den så tyckte jag nog att den var bra men också väldigt tung och lite svår. Då läste jag den på engelska så det är klart att upplevelsen kan ha fördjupast av att läsa på svenska. Vissa böcker kommer dock till sin rätt om man läser dem vid rätt tidpunkt.

Vi diskuterade bokens feministiska kvalitéer. Plath tar upp orättvisorna mellan könen som en genomgående diskussion. Boken utgår från en ung kvinna, det är hennes berättelse som får komma fram och den tar upp hennes artistiska ambitioner men framförallt skildrar den ett fenomen som nog var ganska nedtystat när den kom. Esther är en ambitiös ung kvinna som har väldigt höga krav på sig, både yttre och inre. Hon vet dock inte vem hon är och vi tror att hennes kvinnoroll går hand i hand med hennes depression, samtidigt som det finns mycket som tyder på att hon är bipolär. Hon är vilsen och slits lite mellan hora/madonnabilden. Vi uppfattade att mycket i texten är symboliskt, Plath har ett otroligt vackert och poetiskt sätt att beskriva saker. Till exempel när Esther försöker ta livet av sig och vaknar upp ur något slags halvdött tillstånd. Sen är det vissa frågetecken, det här med att hon blöder så otroligt mycket när hon har sex första gången, att hon ser sig själv som en gammal kinesisk kvinna och kampen mellan det det gamla (hemmafruidealet) och det nya (hennes författarambitioner). Hon är stark och ärlig vilket kanske inte är så lätt alltid. Vi diskuterade detta att kvinnliga konstnärer ofta har setts som hysteriska och i många fall hamnat på institution. Slutet känns upplyftande, även om hon också blir lite blasé. Men, det hamnar också lätt i skymundan av vad som hände sedan med författaren...

AnnaJ

Möte med det okända

I den radikala feminismens namn, kom till Gamlestadens bibliotek den 8 mars för ett möte med med allt från Valeri Solanas till medvetna bibliotekarier.



Karin & Anna

Sveriges radios romanpris

Gick till Beate Grimsrud för romanen En dåre fri. Se tidigare blogginlägg. Juryns motivering: "En skarp och drabbande läsupplevelse som dröjer sig kvar". För den som inte hört juryns samtal kan de rekommenderas, särskilt specialinslaget Hemma hos läsarna där olika läsare intervjuas om sitt förhållande till läsning och litteratur. En dåre fri finns även som ljudbok, ett medie som Grimsrud själv nyttjar flitigt.

/malin

Gamlestadens bibliotek - för dig som vill ha det bästa!

Say no more, say no more...



/AnnaJ & Karin

Modig arabisk feminist

I killed Scheherazade: confessions of an angry Arab woman är en essäsamling av den libanesiska poeten och journalisten Joumana Haddad. I den undersöker hon vad det innebär att vara arabisk kvinna idag. Hon vill även bryta västerlänningars stereotypa uppfattning om människorna i den regionen, och visa oss att det finns gott om frigjorda, självständiga kvinnor i arabvärlden.
Det är en bok om hyckleri och rädsla för sexualitet. Hon beskriver tex hur arabvärlden officiellt är puritansk men tillåter manlig pedofoli. Islamiska regeringar bränner böcker som Lolita på bål, men tillåter att småflickor blir barnbrudar. Men hon kritiserar också de kristnas separation av kropp och själ, och deras syn på sexualiteten som syndig.
Hon skildrar sina egna erfarenheter och ger en bild av vad som formade henne under uppväxten som den rebelliska dottern i ett konservativt, välbärgat hem. Hur hon utvecklas till poet och journalist. Vi får även läsa om hennes arbete med sin feministiska tidsskrift Al Jasad (Kropp) i vilken hon vill synliggöra kroppen och sexualiteten i arabvärlden igen. Vi får också läsa om det motstånd, hat som drabbar henne på grund av att hon ger ut den.
Tidningen finns på webben: http://www.jasadmag.com/.
Författaren menar att det egentligen inte är så stor skillnad mellan västerlänningar och araber. Alla är vi människor - och det är mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Vidare hävdar hon att det inte går att generalisera om hur vi är - för vi är alla individer.
På hennes websida http://www.joumanahaddad.org/kan ni läsa mer om och av henne.
Boken kan ni låna i Gotlib.

/leif

Skamfilad

Är vi på väg från ett skuldsamhälle till ett skamsamhälle? Det undrar terapeuften Göran Larsson i sin bok Skamfilad? Att bära sig skamlöst åt är en förvarsmekanism mot den egna skammen påstår han. Isoleringen gör att vi inte längre litar på varandra. Vår vilja att vara till lags gör också att vi har svårt att sätta gränser. Vi försöker försköna livet med konstlade medel som droger, alkohol, spel etc. Den egna skammen leder till skamlöshet som medför att vi medvetet kränker andra människor.

I boken ger författaren en bild av skammens många fula ansikten, och vad den kan göra med oss. Han menar att vi underskattar hur starkt skamkänslor styr våra liv, och han tycker att vi i Sverige är dåliga på att prata om skam. Men han visar också hur vi kan hitta en väg ur gamla låsningar och kliva ut ur skamvrån.

/leif

Veckans fråga!

Förra veckan drog bokrean igång och vi undrade om ni skulle besöka den och handla något. Majoriteten av svaren visade dock att ni är många som bara lånar era böcker på biblioteket; hela 48 procent! Kul kul! Denna vecka undrar vi vilken genre du skulle tillhöra om du var en bok?

/AnnaJ

Detaljer hemma

Fotoboken Detaljer hemma av Annika Huett och Ulf Huett Nilsson är en riktig pärla. Det är en bok med fantastiska bilder på de där detaljerna som gör ett hem spännande. Boken är uppdelad efter olika rum, såsom sovrum, kök, hall osv. Författaren och fotografen har besökt hem över hela Sverige för att ta tillvara det som gör ett hem trivsamt, med ett slags ekotänk i bakhuvudet. Här finner du orginella, ärvda, älskade och nötta saker såsom dörrhandtag, burkar, tapetdetaljer, kuriosa, ja allt mellan himmel och jord. Det är alltså inte den nyinköpta plasmateven som syns, det är ting som är omsorgsfullt utvalda på loppis eller vinden eller bara har hängt med i flera generationer. Saker som man känner igen från barndomen eller från farfars kökslåda. För den inredningssugna är det en guldgruva, för den loppisintresserade kan det ge nya uppslag och framförallt kan Detaljer hemma få dig att upptäcka detaljer i det eget hem och få dig att uppskatta det lilla. En utmärkt bok att sitta och bläddra i. Den lilla text som finns är återgiven både på svenska och engelska.

Låna den här.

/AnnaJ

Karamellens ord

Kori är en döv pojke som bor i ett flyktingläger i Sahara. Han kan läsa på läpparna men vet inte hur orden låter. Han har ont om vänner, är ganska ensam men han älskar kamelerna. Kamelernas idisslande tolkar Kori som att de pratar och han börjar kunna läsa från deras läppar. Kamelen i hagen vid lägret får en unge och Kori är där varje dag. Han döper kamelen till Karamellen för han ser ut som en kolakaramell. Kori börjar skriva ner Karamellens ord och det blir till vackra dikter. Men så en dag händer något fruktansvärt. Karamellens liv står på spel. Detta är en berättelse som beskriver språkets och poesins starka kraft. Kori finner sig själv när han finner språket. Kärleken mellan kamel och pojke är poesins bränsle. Den romantiska idén om poeten som länk till en högre verklighet finner man här. Detta är en vacker men otäck historia. Kamelens öde är grymt. Men så skildrar berättelsen också västsahariska flyktingars situation. En annorlunda bok som tar upp ett viktigt tema och som passar som diskussionsunderlag. Lättläst är den dessutom.

/Malin

Trance

Om att tappa fokus i biblioteksdebatten:



/Karin & AnnaJ