I trygghetnarkomanernas land

I trygghetsnarkomanernas land av David Eberhard, med undertiteln Sverige och det nationella paniksyndromet hävdar författaren att vi här i landet har ett mycket överdrivet behov av kontroll och trygghet av alla tänkbara och otänkbara faror. Han är överläkare i psykiatri och på akutmottagningen möter han allt oftare patienter med panikångest, och han tycker att det finns en nationell motsvarighet på samhällelig nivå. Hela samhället lider av ett kollektivt paniksyndrom, och som en följd av detta även av en nationell trygghetsnarkomani.
Det är farligt att leva och man måste lära sig att hantera risker istället för att förbjuda allt som är farligt. Om samhället förbjuder allt som kan vara farligt så blir människor bara räddare och räddare, tills de slutligen förlorar förmågan att tänka självständigt.
Han kommer med en hel rad exempel, som påbuden om cykelhjälmar och säkerhetbälten och förbudet mot användandet av djungelolja. Jag tror dock knappast att han vill att vi ska sluta använda bilbälten eller cykelhjälmar, utan delvis vill han nog genom att provocera få oss att tänka efter. Han ondgör sig också målande över exemplet med Stockholms läns landsting som införde förbud för nyanställningar av piercade personer och de förnedrande undersökningar som de nyanställda tvingades genomgå. Detta motiverades med att man ville stoppa spridningen av sjukhussjuka, men det fanns inget belägg för att piercing ökar smittspridningen utan han menar att det verkliga skälet var att myndigheterna ville visa handlingskraft. Han anser att så är det med många myndighetsdekret.
Curlingföräldrar får också en släng av sleven, istället för förbud ska vi lära våra barn att hantera faror och motgångar. Han menar att också att barnen överbeskyddas på dagis. I skolan sedan, påstår Eberhard, ställer man inga krav på eleverna, och man döljer för dem att de inte lär sig att klara något. ( Jag är inte så säker på att alla som arbetar i skolan håller med om den beskrivningen). Det är ett utslag av ett falskt rättvisetänkande, menar han, som förutsätter att eleverna måste vara lika i allt. Följden blir att de inte lär sig att hantera svårigheter och nederlag.
För en individ med panikångest leder sjukdomen ofta till en närmast otal handlingsförlamning, och personen ser faror i allt som kan vara farligt, men som ytterst sällan verkligen är det.
Sverige är kanske världens tryggaste land men paradoxalt är svenskarna förmodligen det folk som är mest rädda för otrygghet menar författaren. Tankegången vidareutvecklas med att han säger att för mycket trygghet föder rädsla precis som paniksyndrom medför en överdriven strävan att undvika faror.
Författaren tror att den stora ohälsan i landet i form av sjukskrivningar, förtidspensioneringar och utbrändhet beror på att den överdrivna driften att skapa säkerhet begränsar medborgarna. Han kommer med det kontroversiella påståendet att 80 – 90 % av de utbrända inte har utvecklat förmåga att klara tristess, motgångar och kränkningar.
Överhuvudtaget är det ett stort samhällsproblem här att folk förväntar sig att man har en rätt att gå genom livet utan att bli kränkt menar Eberhard. Kränkningar och svårigheter är en normal, ofrånkomlig del av livet.
Att folk hellre väljer att leva på a-kassa än att starta eget tar han som ett, också det ytterst kontroversiellt, exempel på ett överdrivet behov av trygghet. Ett annat att de flyktingar som varit nog så driftiga för att överhuvudtaget ta sig hit snabbt bryts ned av den kravlösa statens välvilja. Författaren menar att vi snarare behöver arbete och omtanke än trygghet och kontroll. Vi måste lära oss att hantera att det inte går att kontrollera allt här i livet, och trygghet är inget självändamål.
I och med EU sprider sig trygghetsepedemin från land till land, överallt sprider sig sjukan som gör människorna inkompetentare och allt mindre stryktåliga, påstår han.
Som den doktor han är så nöjer han sig inte med att ställa diagnos utan han föreslår också botmedel. Vi måste minska myndigheternas makt anser han och även inse att kravlöshet inte är trygghet. Framför allt så ska vi varje gång det kommer ett nytt förbud eller dekret som man ar till försiktighet så ska vi ifrågasätta det, och i synnerhet ska vi ifrågasätta paniken.
Boken kom 2006 i ett helt annat ekonomiskt läge, och den otrygghet som den nuvarande krisen medför med massarbetslöshet och osäkra framtidsutsikter gör att jag inte tycker att boken känns fullt så rolig och träffsäker vid omläsningen nu, som jag tyckte då. Av alla de som drabbats av arbetslöshet är det nog försvinnande få som upplever att har för mycket trygghet. Inte heller är det väl ett realistiskt alternativ att starta eget för särskilt många av dem. Det är nog även ganska få som anser att krisen löses genom att statens makt minskas.
Men visst, jag tycker fortfarande att boken bitvis är rolig och innehåller en hel del som det fortfarande är värt att fundera på.

Låna I trygghetsnarkomanernas land i Gotlib

/leif