lördag 15 maj 2010

En smashad apelsin

Att skriva en ungdomsroman är nog inte lätt. Man måste på något sätt komma i håg hur det var att vara ungdom samtidigt som man skall ha koll på hur det är att vara ung i dag. Sen handlar det också om att hålla sig på rätt sida gränsen av att vara genuin och inte fastna i en jargong som man tror tilltalar ungdomen. Det är ungefär som att gå ut på en ungdomsgård och låtsas att man är sjutton när man är fyrtiotre. Ungdomarna tycker bara man är mysko. Sen är det allt annat som måste till för att få en bra roman överhuvudtaget, en bärande historia, ett bra språk. Ja ni vet.

I Sverige finns just nu en generation ungdomsboksförfattare som vi borde vara stolta över. Det är väldigt sällan som något riktigt dåligt kommer ut och när det väl gör det så är det i regel något översatt från USA. Inte för att det märks på våra kultursidor men enligt mig så är det ungdomsboksförfattarna som är de bästa svenska författarna i dag. Samtidigt så är det kanske för att ungdsomboksförfattarna inte hör till finrummet som de är bra, att inte bli dissekerad på mittuppslag i tidningar utan jobba i fred kanske är befriande för kreativiteten.

Att det är som jag säger är Mikael Niemi ett bevis för. När han kom ut med Populärmusik i Vittula kom ut 2000 (Norsteds förlag) hade han redan skrivit ett par ungdomsböcker, men romanen presenterades ändå tämligen ofta som en romandebut.

Det är ingen tvekan om att om nu ungdomsboken skulle vilja in i finrummet så har Niemi med sin nya bok Skjut apelsinen öppnat dörren. Jag vet inte vart jag skall börja. Jag är alldeles tagen. När jag läst klart satt jag faktiskt och grät. Nu gillar ju jag att gråta, men ändå. Nog inser jag att en sådan här ensidig hyllning som jag är i färd att skriva kan förstöra läsningen för de som har boken framför sig. Men de får ta ansvar för sig själva. Jag ansvarar bara för min egen läsupplevelse. Faktum är att Niemi briljerar.

I språket finns en en berättarmelodi och ett ordval som gör romanen alldeles självklar men ändå egen. Som exempel kan jag nämna apelsinen. I bokens titel finns antydningar om en sönderskjuten apelsin. I berättelsen finns en sönderskjuten apelsin. Jag har aldrig tidigare haft en tanke på hur en sådan apelsin skulle kunna se ut, men nu vet jag. Att med hjälp av en text få sitt inre att producera nya bilder ger något alldeles extra.

Men en riktigt bra bok som det här är handlar förstås i första hand om något annat än sönderskjutna apelsiner. Skjut apelsiner handlar om en kille som är längst ner i skolans hierarkier, som försöker hitta överlevnadsstrategier, både bra och dåliga. Det är en bok som handlar om vad hat kan göra med människor, men också om betydelsen av kärlek. Det är en bitvis väldigt spännande berättelse där man bekymrat väntar på att det värsta skall hända. Ja vad den handlar om är förstås en personlig tolkning, men det är som alla kompletta romaner en bok om de eviga frågorna som ensamhet, val, hierarkier, samhällsproblem och kärlek, berättad med en sådan elegans att den är svår att lägga ifrån sig.

När man jobbat ett tag som barn och ungdomsbibliotekarie så lär man sig att förutse vad som skall hända i mötet med en bok och mina låntagare. Jag vet att just den här boken kommer betyda att jag får flera givande samtal med ungdomar på biblioteket som läst boken. Jag vet också att de kommer berätta saker för mig om boken som jag själv inte upptäckt. Det är det som är det härliga med riktigt bra böcker och riktigt bra boksamtal.

Karin

1 kommentar:

Anonym sa...

Man får verkligen lust att läsa boken, bra presentation!
Margareta