I Sanningen om Zarah Leander: Säkerhetspolisens hemliga akt, av Bosse Schön kan författaren dokumentera tesen att det inte finns något hos Säpo som pekar på att primadonnan vare sig var spion eller landsförrädare.
Zarah Leander var obestridligt Sveriges största diva under 1900-talet. Hon fick sitt stora internationella genombrott 1936, och hon blev ett idealiskt propagandainstrument i händerna på Joseph Goebbels. Hennes sentimentala sånger förförde de tyska soldaterna, och filmerna blev gigantiska kassasuccéer.
1938 köpte hon godset Lönö i Bråviken och året efter fick polisen anonyma brev där det påstods att främmande ubåtar och flygplan besökte godset. Enligt den lokala polisens utredning var anklagelserna inget annat än avundssjukt skvaller. Men Säpo öppnade en personakt där hon stämplades som nazivänlig, och i över trettio år, mellan 1939 och 1973, betraktade de Zarah Leander som en säkerhetsrisk.
Hon sa att hon varit en politisk idiot som inget förstått, men författaren tror henne inte och anklagar henne för att hon inte såg eller ville se hur judarna jagades i Berlin. Hon förnekade ihärdigt att hon skulle ha känt till grymheterna. Mot det talar inte minst det nära umgänget hon hade med svenska journalister, som både visste och berättade i sina tidningar. När man ser hur stentuff hon var när hon förhandlade med tyskarna så inser man också att hon var både intelligent och stark.
Schön är indignerad och anser att hon utsattes för ett justitiemord, då hon var oskyldig till spionerianklagelserna. Men att hon verkade som Hitlers hovsångerska gjorde förstås folk upprörda. Hon hade en mycket målmedveten strävan att göra karriär. Att hennes samröre med nazisterna gjorde människor ilskna, och att det ledde till förtal är kanske inte så märkligt. Radiotjänst vägrade efter kriget att spela hennes musik, och hon blev först långsamt tagen till nåder av sin svenska publik.
Vill man ha ett djupare porträtt av människan Zarah Leander så bör man hellre läsa Jutta Jacobis ”Zarah Leander – en stjärnas liv” som utkom härom året.
Behållningen i Bosse Schöns bok är snarare de många avfotograferade Säpo-dokumenten som ger en inblick i angiveriets sjaskiga värld.
Låna Sanningen om Zarah Leander i Gotlib.
/leif
2 kommentarer:
Skojigt att du är lite negativ för en gångs skull, annars är du alltid så himla positiv.
Tack. Det beror på att jag oftast bloggar om böcker som jag gillar.
Men du kanske föredrar att jag tipsar om dåliga böcker ;)
/leif
Skicka en kommentar