Cry me a river

Carolina Fredrikssons debutbok Flod blev nominerad till Augustpriset för årets svenska skönlitterära bok. Jag var inledningsvis kluven inför denna bok. I ena stunden lät det väldigt intressant, i andra som en trist och pretentiös berättelse (alltså innan jag fått den i min hand). Hur kul kan det vara med två små barn som bor under en bro egentligen? Väldigt kul skulle det visa sig. Fast kul är helt klart fel ordval, intressant är mer passande. Efter ett lite svajjigt första kapitel så blev jag plötsligt väldigt engagerad i barnen Kappen och Alkas öden. Kappen är en liten pojke på kanske 4-5 år och Alka en tjej på kanske 9 år. De bor alltså ensamma i en husbil under en stor bro, en miljö som har många likheter med den under Älvsborgsbron, dock är detta en fiktiv plats. Deras tillvaro är en kamp för att överleva, en tillvaro som fylls med lika delar fantasi som allvar. Detta är förstås väldigt spännande, vad är det som har hänt, varför lever de ensamma under bron? Då och då får de besök av den unga kvinnan Ina som bor i staden på andra sidan floden, vem är hon egentligen? Vad har hon för relation till barnen? Allting är så skickligt skildrat ur barnens synvinkel, och den hierarki och skillnad i synsätt som kommer sig av några års åldersskillnad är fantastiskt beskriven. Alka som är på gränsen till någon slags vuxenvärld men ändå så mycket barn, och Kappen som litar på henne med ett småbarns naivitet. Båda har varit med om för mycket men har en osviklig fantasi som räddar dem. Åh Kappen, Kappen, han är ju för härlig! Detta är en trevlig bekantskap och både vacker, rolig och sorglig på samma gång. En oväntat uppskattad läsupplevelse med ett underbart språk.

Låna den här!

/AnnaJ