Eija Hetekivi Olsson svarar för en sällsynt stark romandebut med barndomsskildringen Ingenbarnsland. Miljön är 80-talets Göteborg. Vi får följa huvudpersonen Miira under grundskoleåren. Hon växer upp i betongförorten Gårdsten. Det är en karg miljö där ungarna snabbt får lära sig att de inte har några framtidsutsikter.
För Miira handlar det om att överleva, att inte gå under, att inte låta sig knäckas. Hon bär på en ilska för hon vet att livet kunde/borde vara annorlunda/bättre. Bl a är hon rasande för att tjejer behandlas sämre och annorlunda än killar. Mest arg är hon för att hon tvingas att gå i det som barnen själva kallar ”finnballeklass”. Dvs deras föräldrar har i en missriktad välvilja genomdrivit att de får gå i en finskspråkig klass där all undervisning, utom den i svenska språket, är på finska. Trots att hon är född i Sverige tvingas hon därmed att läsa svenska för invandrare.
Överhuvudtaget förmår varken föräldrarna eller samhället att ge barnen i Gårdsten den start i livet de behöver. Fritidsgården stänger för att spara pengar, och pundarkvartar fungerar som ungdomsgårdar och äckliga gubbar bjuder småtjejer på spritfester i sina lägenheter. Många av barnen går rentav och lägger sig hungriga.
Miira bidar sin tid och väntar på en chans att bryta sig ut. Hon tänker inte bli trappstädare som mamman eller stå vid löpande bandet som pappan. Under tiden är hon upprorisk driven av en ilska över orättvisorna.
Det här är gedigen socialrealism skriven på en egen, äkta prosa av en författare som säkert kommer att låta tala än mer om sig i framtiden.
Låna boken i Gotlib.
/leif
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar