Dirty Havanna

Pedro Juan Gutiérrez Dirty Havanna Havannatrologin, Lind och Co

Det är svårt att skriva om den här boken för det är en bitvis alltför ensidigt snuskig och enahanda miserabel bok. Men bara bitvis. Här finns också historier som kommer att stanna kvar hos mig länge. Teckningar av människor som inte liknar något annat jag läst. Det är en bok som handlar om Havannna på 90-talet efter Sovjetunions fall som satte Kuba i en ekonomisk kris. Romanen väcker frågor om merkantilism, om vad fattigdomen ställer till med, var gränserna går för ett värdigt liv. För historien handlar om vad som verkar vara Havannas allra fattigaste människor, som lever i den allra trasigaste delen av tillvaron där hunger är den största drivkraften. Det är inte för inte som boken är förbjuden på Kuba. I berättelsen om dessa liv som befinner sig i spillrorna av en civilisation skymtar svar på frågan om vad som saknas. Som i en av berättelserna där någon råkar läsa en intervju av Frank Lloyd Wright från 1957 där det står: ”Hur länge kan en civilisation överleva utan själ? Vetenskapen kan inte frälsa oss: den har fört oss till avgrundens rand. Det måste bli konsten och religionen som är civilisationens själ” Men det som slår mig allra mest är att vi aldrig kommer kunna komma till rätta med någonting i samhället om vi inte lär oss lyssna på de allra fattigaste, de som fått utstå det vi andra innerst inne inte vill höra talas om. Om vi inte lär oss att lyssna på de riktiga förlorarna i vårt samhälle så vet man inte vad som kommer att hända. Det vi inte vill se och inte vill höra kommer att göra sig starkare och aggresivare. Då kommer vi stå oss slätt med våra borgerliga individinriktade livstilsprojekt. Jag tänker närmast på boken som Linnea Nilsson och Emil Schön skrivit; Fult folk (Karneval, 2010) där de beskriver hur Sverigedemokraterna har lyckats fånga en väljarkår som alla andra partier inte lyssnar på. Ja i detta finns också en ingång till årets debatt om den nya arbetarlitteraturen, om den är viktig, eller fin nog och om det ens är något att sträva efter att den skall efterlikna de medelklassiga formlerna för god litteratur. I detta är jag kluven och har inga svar. Men Pedro Juan Gutierrez lyckas göra det självbiografiska materialet litterärt genom att hålla en hårdkokt och osentimental distans till sitt berättarjag, som är ett regelrätt svin. Berättelsen skapar förståelse för berättarjaget samtidigt som det är omöjligt att tycka om honom. Det är stort! Läs men var beredd på att det tar kanske 200 sidor för att se det stora som till sist reser sig bakom alla berättelser om skörlevnad och förtvivlad fattigdom som alltså inte alls är så torftiga och likriktade som de först verkar.

Karin