Väggen

Nyligen läste jag en recension av Väggen av Marlen Haushofer på en blogg. Och jag kan bara vara tacksam för annars hade jag nog aldrig upptäckt denna mycket läsvärda bok, som först kom ut i Österrike 1968. Och jag vill dela med mig till alla er andra som kanske också har missat den. Den handlar om en medelålders kvinna som följer med några vänner till en jaktstuga uppe i bergen. Vännerna beger sig ned till byn men kommer aldrig tillbaka. När hon ska försöka leta rätt på dem så finner hon sig hindrad av en osynlig vägg. Allt levande på andra sidan har dött. Så måste hon klara sig ensam, med några få djur som sällskap. Hon måste bruka jorden, sköta om djuren och jaga och flå vilt. Samtidigt hon ingen aning om vad som hänt på andra sidan väggen, och om det finns några överlevande och om hon i så fall kommer att bli räddad. Det är en fascinerande berättelse, tillbaka till något ursprungligt, tillbaka till naturen. Hennes förhållande till hunden och de andra djuren är rörande och varm. Förvänta er ingen postapokalyptisk action, det här är något helt annat. Den är ganska långsam och detaljerad i vardagsslitet, men samtidigt så spännande. Det är kvinnans redogörelse vi får berättad, ett sista försök att ge en egen redogörelse av händelserna, med förhoppningen att någon annan än mössen ska se de nedskrivna orden.

Som alltid när jag läser eller ser filmer om efter katastrofen så börjar jag tänka på hur jag själv skulle klara mig i en liknande situation (här är kvinnan som vet hur man ska överleva en zombieattack om vi säger så!). Denna gång är det dock så mycket mer vardagsnära och trovärdigt (kanske inte att man skulle bli fångad av en osynlig vägg men att man bör kunna överleva i det vilda). Skön sommarsträckläsning! Det enda som jag irriterade mig lite på var att kvinnan så snabbt fann sig i situationen, hon tar liksom direkt fatt i att överleva, istället för att försöka finna någon lösning på väggproblemet. Men men, det är en bagatell.

Så läs den om du inte redan gjort det. Eller läs om den.

/AnnaJ