söndag 28 november 2010

Backlash på svenska


Hösten -95 var det i praktiken klart att Mona Sahlin skulle bli landets första kvinnliga statsminister. Men i oktober så briserade Tobleroneaffären. Författaren Petra Ulmanen säger i boken (S)veket mot kvinnorna och hur högern stal feminismen, från 1998, att den våldsamma hetsjakten mot Sahlin inte främst berodde på att hon hade missbrukat kontokort.
Historien började fyra år tidigare då nätverket Stödstrumporna bildades. Det bestod av kvinnor som hade posititioner så att de kunde få genomslag i medierna som Maria-Pia Boethius, Agneta Stark, Ebba-Britt Wittström, Nina Lekander m fl. Målet var att förbättra kvinnors villkor, och för att kunna göra det koncentrerade de sig på några få punkter. De saluförde parollen ”Hela lönen och halva makten” och hotade med att bilda ett kvinnoparti. Dessa krav fick stort gensvar i opinionen. Alla partier, utom Ny Demokrati och Moderaterna, ökade andelen kvinnor väsentligt på sina riksdagslistor för att förebygga uppkomsten av ett nytt parti. Efter valet -94 fick vi så en rekordstor andel kvinnor i riksdagen. Mona Sahlin blev jämställdhetsminister och tillika vicestatsminister. Den nya regeringen bestämde också att jämställdhetsarbetet skulle genomsyra varje aspekt av regeringsarbetet.
Men bland allmänheten fanns en stor besvikelse kvar över att Stödstrumporna inte hade bildat ett parti. Istället blev nu flera av dess företrädare anställda i Kanslihuset som sakkunniga.
Samtidigt rådde djup ekonomisk kris och den nedskärningspolitik som fördes drabbade främst kvinnorna. De höga ambitionerna till trots.
Författaren hävdar att ett tungt vägande skäl till att Sahlin tvingades bort var en motreaktion från etablissemanget mot den offensiva jämställdhetspolitik som hon representerade. Några enskilda stödstrumpor försökte mobilisera ett upprop till stöd för Mona Sahlin, och därmed var nätverkets öde beseglat. Den nye statsministern Göran Persson rensade ut de tidigare medarbetarna och förflyttade jämställdhetsfrågorna till periferin.
Samtidigt växte en borgerlig feministisk vision fram och det blev den som satte dagordningen under resten av nittiotalet. Deras budskap var att både den offentliga sektorn och jämställdhetspolitik förtrycker kvinnorna.
Petra Ulmanen säger att hon skrev boken för att hon tycker att det är viktigt att bevara och synliggöra kvinnohistorien.


/leif

1 kommentar:

Anonym sa...

Låter mycket spännande! Fy för maktknösar som förtrycker och mörklägger!