Feministisk bokcirkel avslutar med Alfahannen

Igår var alltså höstens sista träff med den feministiska bokcirkeln här på Gamlestadens bibliotek. Det blev en del delade åsikter om boken vi hade läst kvällen till ära: Katarina Wennstams Alfahannen. Wennstam har tidigare gett ut de två dokumentära böckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman, samt spänningsromanerna Smuts och Dödergök, där Alfahannen är den senaste.

Cirkeln tyckte att boken var bra eftersom den tog upp ett aktuellt ämne med sexism inom skådespelabranschen och synen på offer vid våldtäktsfall. Dock tappade den på att författaren skriver en på näsan lite och vill för mycket. Vissa tyckte även att språket var rent bedrövligt. I jämförelse med de andra böckerna vi läst så faller den ganska platt rent litterärt men om man jämför den med andra böcker i deckargenren tyckte en del att den var bra just eftersom den inte var en typisk deckare. Boken är väldigt lättläst och tyvärr på sina håll ytlig, den framställde karaktärerna ganska onyanserat och klyschigt. Bokens bad guy demoniseras, alfahannen Jack Rappe framställs som enbart manipulativ och ond. Någon liknade det lite vid att se på en film, man kom inte karaktärerna under huden. Jacks manipulering av Emma var en viktig del av boken. De få avsnitt där hans egna misär sken igenom var extra bra. Sedan var beskrivningen av Emma och hennes tankar väl skildrade eftersom de visade på ambivalensen mellan hennes kärlek till Jack och samtidigt rädslan och avskyn för honom som samexisterade. Var går gränsen till en våldtäkt? Två karaktärer har följt med från både Smuts och Dödergök och den sidoberättelsen kändes ganska stereotyp och onödig. Framförallt var det i beskrivningen av sexet som det bara blev för mycket. Dåligt skrivet men framförallt blev det som ett övertydligt exempel på hur bra sex ska se ut, i relation till Jacks och Emmas förhållande.

Vi diskuterade även Wennstams tidigare böcker Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. Är spänningsromanerna ett sätt att nå ut med budskapet till en bredare massa? Vi var ganska överrens om att de två dokumentära böckerna är betydligt bättre och att Wennstam i romanform tar upp samma ämnen men inte lika effektivt. Att gå från den ena formen till den andra kanske inte är helt problemfritt. I Alfahannen gick budskapet och åsikterna före berättelsen och det var därifrån känslan kom av att bli skriven på näsan. Dock är det fortfarande viktiga ämnen som behöver belysas.

Vid en jämförelse mellan handlingen och feminismen i Pennskaftet, Rädd att flyga och Alfahannen konstaterades för det första att man brottas med samma problem då som nu, samtidigt som mycket har hänt. Böckerna säger något om samtiden, i Pennskaftet var det kvinnlig rösträtt som var temat, i Rädd att flyga kvinnlig sexualitet och i denna sexism och mäns förtryck av kvinnor. Vilket ändå funnits som element i alla tre böckerna.

Vi får tacka för denna gång, förmodligen blir det en fortsättning på cirkeln till våren. Har man förslag på böcker med ett feministiskt tema kan man gärna ge dem i kommentarerna.

Nu har jag lovat att ge receptet på fudgekakorna som jag bakat till gårdagens träff. De är sjukt goda och smockfulla med socker. Receptet har jag fått från min syster som har fått det av en kompis som verkar ha fått det från Norrmejerier. Ja så är det i Norrland...

Fudgekakor:

200g smör
3 dl socker

2 ägg

1 dl kakao

2 dl vetemjöl

4 tsk vaniljsocker

1 tsk bakpulver

glasyr:

2 dl grädde

2 dl socker

2 msk sirap

100 g blockchoklad

100 g smör

Till kakan: smält smör i en kastrull, rör ned socker och ägg, rör ned resten. Bred ut på bakplåtspapper i en långpanna. Grädda i 175 grader i ca 15-20 minuter.

Glasyr: Koka allt utom smör i ca 15-20 minuter tills det tjocknar. Blanda i smör och bred sedan över den kalla kakan. Låt svalna och skär i rutor. Mums! (Passar väldigt bra att ätas med en bra bok i knät, se upp för kladd bara...)

/AnnaJ