Feministisk bokcirkel läser Rotlös

Rotlös av Tsitsi Dangarembga kom ut på svenska 1990. Boken utspelar sig i Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) under 1960 och 70-talen och handlar om den unga flickan Tambus kamp för att få studera och om olika former av förtryck. Tambu växer upp i en fattig by och längtar efter att studera, vilket hon får möjlighet till först när hennes äldre bror dör. Hon kommer till en missionsskola där släktens välutbildade och rike farbror Babamukuru är rektor. Tambus kusin Nyasha har bott i England och trotsar fadern Babamukuru medan Tambu som alltid varit en viljestark flicka blir väldigt kuvad av sin tacksamhet mot farbrodern.

Första meningen i boken är fångande: ”Jag sörjde inte när min bror dog” och författaren använder sig av ett snyggt berättargrepp genom att återkomma till den där första meningen först efter man fått förklaringen till den (vilket i och för sig också kan upplevas som lite frustrerande, att det tar sådan tid innan hon kommer till saken. Angående språket så upplevde vi ibland att det saknades ett flyt vilket kan bero på översättningen. Inget förtrollande språk men en rak berättelse där det även kan vara intressant att låta saker få sin förklaring längre fram, att inte vara övertydlig utan låta förståelsen växa fram. Den är eftertänksamt skriven. Det vardagsnära i berättelsen var väldigt effektivt och effektfullt. Det finns en episod där Tambu blir förvånad över att en tesils enda funktion är just att sila te. Sådana snygga reflektioner över något som vi tar för självklart återkommer här och där.

Detta var en väldigt bra bok, det var de flesta överens om. En rak berättelse som skickligt väver in en intersektionell analys. Analaysen av maktförhållandena (män v.s. kvinnor, svart v.s. vit, priviligerad v.s. icke-privligierad etc) och deras inbördes relationer tar inte överhanden över den skönlitterära formen. Tambus kamp för att få utbildning och komma upp sig i livet skapar en konflikt mellan gamla traditioner och västerländska ideal. Tambu är väldigt insiktsfull och ser tydligt maktstrukturer som hon reflekterar över. Spännande med de olika perspektiven på förtryck. Kampen utförs på individnivå vilket är väldigt bra skildrat och det är snyggt att använda kusinen Nyasha som en motpol och ett bollplank för Tambu. Alla är offer, ingen kan vinna eftersom konflikten är så dubbel. När barnen varit på missionsstationen blir de främmande för sin gamla kultur. Det är en icke-romantiserad bild av afrikansk kultur och koloniseringens effekter för urbefolkningen.

Det ju helt hemskt att läsa om hur en en vit psykiater säger om Nyasha att ”en afrikan kan inte lida på det sättet”. Som Tambus mor säger, ”det är det engelska” som är felet och som drabbar familjen. Kul upptäckt: brodern (vad dör han av egentligen?) är ju väldigt lik Nyasha när det kommer till utveckling! Och även Tambu blir konfliktfylld inför det gamla när hon väl upptäckt något annat, något som hon föraktat sin bror för när hon själv bodde på hemmanet. Det är ett väldigt abrupt slut som dock är det enda möjliga slutet eftersom det är en olöslig konflikt som det handlar om. Det blir väl till att läsa uppföljaren ”The book of not” för att få se hur det går för Tambu.

Ja detta var lite av vad vi diskuterade på den senaste feministiska bokcirkeln, nästa gång läser vi Hanna Wikmans Lift.

/AnnaJ