Hopp

Jag har nyss läst två böcker med samma tunga tema – självmord – men kommit ut på andra sidan med två totalt olika läsupplevelser. Hopplöshet och hopp.

Jag börjar med hopplösheten. Inledningen av Ester Roxbergs Antiloper fångade mig med sin fina varma och samtidigt tuffa ton. Detta är en berättelse om Astrid och Ellen som träffas på gymnasiet. De är det udda paret som blir över, ingen självklar matchning. Astrid hade kanske hoppats på någon annan, någon med converseskor. Men istället kom Ellen, helt ocool och ointresserad av att passa in i något fack. Men de båda blir oskiljaktiga och vänskapen mellan dem är så stark att jag får känslan av att det kanske egentligen handlar om en kärleksrelation. Det är min fria tolkning. Allt börjar förändras när Astrid en dag hittar en bok som heter Ensam är stark i Ellen rum. Varför läser hon den? Varför äter hon mindre? Varför kommer döden allt oftare upp som samtalsämne?

Det är en högst fin och psykologisk trovärdig skildring av en vänskap som prövas av att den ena personen försvinner bort i en depression/sjukdom. MEN slutet gör mig ytterst besviken. Och jag kan avslöja att slutet är mycket olyckligt. Astrid sviker Ellen, hon orkar inte med tyngden och sticker till London med en annan kompis. Och Ellen dör.

Men det är inte det stentunga slutet som gör mig besviken. Det är snarare för att det känns oreflekterat, ofärdigt. Sorgen känns inte genuint skildrad – eller kanske snarare ofullständigt. Skuldfrågan faller på något sätt bort. Ellens bortgång lämnas liksom utan ordentlig förklaring. Det bara blev så. Det gick inte att göra något. Hon försvann. Helt hopplöst känns det och det tog mig faktiskt någon dag att komma igen efter läsningen av denna bok. Men jag ser fram emot kommande böcker av Roxberg som jag tycker besitter ovanlig litterär intelligens.

Medicinen mot hopplösheten blev Hej och tack för ingenting av Måns Gahrton. Den börjar rejält tungt. Lisa står på en klipprand, beredd att kasta sig ner i stupet. Avskedsbrevet till mamma är postat, allt är klart. Men plötsligt är det någon som säger ”Men vad gör du? Du kan ju ramla ner!” Den som talar är nyfikne lille killen Sigge. Han har följt efter Lisa mot klippan med en osviklig känsla av att allt inte stod rätt till. Sigge visar sig även ha en extrem emotionell intelligens. Han viker inte en sekund från Lisas sida från det att de möts vid en klippa i Kalmar … tills de skiljs i Stockholm vid Gullmarsplan. Vägen dit är en riktig roadmovie. Lisa och Sigge åker till Stockholm utan pengar och utan vuxna för att hindra Lisas mamma från att öppna ett självmordsbrev och för att hitta en okänd förälder. Detta är en mycket varm lättläst historia med mycket humor. Och framförallt hopp om liv och en väg ut ur mörker. Den genomgripande faktorn är mänsklig kontakt och medkänsla.

Jag är så glad att jag läste böckerna just i denna ordning.

/malin