Kinderbook: serier för sorgsna barn är en Josein Manga (målgrupp och tema: vuxna kvinnor) av Kan Takahama. Boken består av en samling noveller där den sammanhållande tråden är kvinnor, tjejer och flickor som på ett eller annat sätt överlever eller måste överleva livets krasshet.
Takahama låter oss endast få ett utdrag ur en levnadshistoria; vi får ingen introduktion eller bakgrund till händelseförloppet och vi får inte heller se upplösningen. Och det är väl det jag ser som mest intressant och givande med Takahamis Kinderbook – när någon av novellerna tilltalar mig tänker jag på vad som kan ha föregått berättelsens nu och på vad som sker efter sista bilden.
Historierna var egentligen inte ämnade att sättas samman till en antologi (publicerades ursprungligen var för sig i det japanska magasinet Garo) vilket jag tycker märks både innehållsmässigt och bildmässigt. För att undvika att det blir alldeles mastigt, monotont och likgiltig ska man kanske ta en historia åt gången i stället för att gå på Kinderbook från pärm till pärm.
Swallow Me Whole av Nate Powell är en fantastisk serieroman, om än inte helt lätt att svälja. Ganska tidigt in i boken känner jag behov att noggrant utforska bild och text för att inte missa något viktigt, och för att hänga med i vad som egentligen händer – bilder, dialoger är verklighetstrogna men tycks ofta som ledtrådar till något annat, dolt och underförstått.
Den yttre handlingen utspelar sig i en amerikansk småstad där vi möter tonåringarna Ruth och Perry (styvsyskon) i en normal? familje- och skolvardag, absorberade av gängse tonårsgrejer (framtiden, kärleken och upproren). Det som till en början ser ut som ett kanske kvardröjande magiskt tänkande och en tonårings behov av att skapa kontroll i ett upplevt kaos, visar sig vara allvarligare psykiska störningar med hallucinationer och paranoia.
Powell tecknar Ruths och Perrys upplevelser med starka kontraster. Intensiv svärta, skuggor och ljus och förstärker härigenom sinnesstämningar och i samma takt som sjukdomen fyller främst Ruth, men också Perry, fylls bokens sidor med bläcksvärta och det verkliga övergår i overklighet, något oförklarligt?
Det är alltid kul med böcker som sätter igång associationsbanorna, och Swallow Me Whole har en del ledtrådar som får mig att fundera på om det inte är så att Powell här ”leker” med både normalvetenskapliga och kreationistiska förklaringar som ett slags ifrågasättande av vedertagen syn på verkligt och normalt (det tillhör ingen sjukdomsbild att tro på en osynlig Gud men att, som Perry tro på en osynlig trollkarl gör det).
Anomalierna (sjukdomens hallucinationer för Ruth och Perry) kan tillföras kategorin ”fördömd data”, oförklarliga fenomen som har utestängts av normalvetenskapen, men blir hos Powell i högsta grad verkliga och ingen av bokens karaktärer tycks i slutänden faktiskt betrakta dem som onormala. Eller är det bara så att de inte ser dem?
Perry lyssnar till Oingo Boingos ”Dead Mans Party” och, inte helt opassande:
“Leave your body and soul at the doordon’t run away it's only me, don’t be afraid of what you can't see”
Susanne.S
Takahama låter oss endast få ett utdrag ur en levnadshistoria; vi får ingen introduktion eller bakgrund till händelseförloppet och vi får inte heller se upplösningen. Och det är väl det jag ser som mest intressant och givande med Takahamis Kinderbook – när någon av novellerna tilltalar mig tänker jag på vad som kan ha föregått berättelsens nu och på vad som sker efter sista bilden.
Historierna var egentligen inte ämnade att sättas samman till en antologi (publicerades ursprungligen var för sig i det japanska magasinet Garo) vilket jag tycker märks både innehållsmässigt och bildmässigt. För att undvika att det blir alldeles mastigt, monotont och likgiltig ska man kanske ta en historia åt gången i stället för att gå på Kinderbook från pärm till pärm.
Swallow Me Whole av Nate Powell är en fantastisk serieroman, om än inte helt lätt att svälja. Ganska tidigt in i boken känner jag behov att noggrant utforska bild och text för att inte missa något viktigt, och för att hänga med i vad som egentligen händer – bilder, dialoger är verklighetstrogna men tycks ofta som ledtrådar till något annat, dolt och underförstått.Den yttre handlingen utspelar sig i en amerikansk småstad där vi möter tonåringarna Ruth och Perry (styvsyskon) i en normal? familje- och skolvardag, absorberade av gängse tonårsgrejer (framtiden, kärleken och upproren). Det som till en början ser ut som ett kanske kvardröjande magiskt tänkande och en tonårings behov av att skapa kontroll i ett upplevt kaos, visar sig vara allvarligare psykiska störningar med hallucinationer och paranoia.
Powell tecknar Ruths och Perrys upplevelser med starka kontraster. Intensiv svärta, skuggor och ljus och förstärker härigenom sinnesstämningar och i samma takt som sjukdomen fyller främst Ruth, men också Perry, fylls bokens sidor med bläcksvärta och det verkliga övergår i overklighet, något oförklarligt?
Det är alltid kul med böcker som sätter igång associationsbanorna, och Swallow Me Whole har en del ledtrådar som får mig att fundera på om det inte är så att Powell här ”leker” med både normalvetenskapliga och kreationistiska förklaringar som ett slags ifrågasättande av vedertagen syn på verkligt och normalt (det tillhör ingen sjukdomsbild att tro på en osynlig Gud men att, som Perry tro på en osynlig trollkarl gör det).
Anomalierna (sjukdomens hallucinationer för Ruth och Perry) kan tillföras kategorin ”fördömd data”, oförklarliga fenomen som har utestängts av normalvetenskapen, men blir hos Powell i högsta grad verkliga och ingen av bokens karaktärer tycks i slutänden faktiskt betrakta dem som onormala. Eller är det bara så att de inte ser dem?
Perry lyssnar till Oingo Boingos ”Dead Mans Party” och, inte helt opassande:
“Leave your body and soul at the doordon’t run away it's only me, don’t be afraid of what you can't see”
Susanne.S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar