Johanna Lindbäck är lite sådan som jag vill vara. Hon jobbar med ungdomar (som gymnasielärare), är med och driver en av Sveriges populäraste bokbloggar Bokhora, samtidigt som hon har hon skrivit fyra ungdomsböcker. Men på något sätt är det sådant som aldrig händer mig. Jag skulle aldrig kunna förena dessa tre saker. Vilket inte alls betyder jag är missnöjd med mitt liv, jag är nöjd med mitt bibliotekariejobb, mina litterära försök, mina bloggar och min trivselvikt. Mitt liv! Men det är bara det att jag beundrar Johanna Linbäck och det är aldrig fel att ha någon att beundra. Det ger lyster i livet. Nu har jag läst Saker som aldrig händer. Det är en bok som handlar om Andreas som är ihop med Hanna, som har visat intresse för en annan kille, vilket alla utom Andreas vet, tills en dag. Men mest handlar det om tiden efter att Anderas har förstått och de känslor han då hamnar i. Det är inget fel på den den psykologiska trovärdigheten i boken. Andreas känns äkta. Jag kommer nära honom, förstår mig på det vakum som han hamnar i, de känslor som på något sätt är blockerade. Lindbäck är väldigt duktig på att skildra detta. Men jag har svårt att hitta nerven i boken. Den kanske finns där, men jag hittar den inte. Jag tycker det blir lite tråkigt. Även om jag förstå att det finns ett syfte med att skildra detta. Fast någonstans i mitten undrar jag ifall allt går ut på att visa att även killar i Norrland har ett inre liv. Som att den pedagogiska ambitionen är större än att än den konstnärliga ambitionen och sådant kan jag bli lite förbannad över, som att författaren på något sätt dumförklarar läsaren för att leda in dem på den rätta läran. Ändå är det som sagt en välformulerad berättelse och jag tycker att jag känner igen mig i mycket. Fast när jag är nära att ge upp och tänker att det här kan jag blogga om ändå, så händer det något oväntat, det hettar till, blir intressant och viktigt. Jag hittar nerven. Fast jag är orolig över att det finns ungdomar som inte orkar hålla ut till slutet om man inte först berättar slutet, vilket självklart är problematiskt men kanske en utväg.
Karin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar